Kursplaner och undervisningen

Tråden i Facebookgruppen The Big Five om hur en del lärare ”mot sin vilja” hänvisar till kursplanerna i undervisningen satte igång många tankar. Skolinspektionen slår ofta ned på skolor vars lärare inte tillräckligt tydligt presenterar lektionens syfte kopplat till förmågor, centralt innehåll och kunskapskrav. Ibland föreslås även att varje lektion ska avslutas med att sammanfatta vilka delar av läroplanen som berörts. Den egna och många andras erfarenhet säger dock att det inte är särskilt lyckosamt att inleda, avsluta och regelbundet koppla den pågående lärandeprocessen till läroplanen. Tvärtom tar det ofta död på elevernas glädje att lära sig. Varför fortsätter vi med då?

Jag har sagt det förut. Säger det igen. Läroplanen är lärarens bok. Lärarens bok för att planera, strukturera och utvärdera undervisningen. Innehållet. Lektionerna. Läraren använder dessutom läroplanen för att bedöma i vilken grad och med vilken kvalitet eleverna har lärt sig. Eleverna ska lära sig det som står i kursplanerna, men eleverna behöver ju inte lära sig kursplanerna.

I somras upptäckte jag att min son inte kunde laga en punktering. Förmodligen tycker en tekniklärare att följande jämförelse haltar något, men jag kan inte låta bli att använda den för visa hur undervisningen ibland tenderar att fokusera på något annat än det faktiska lärandet. Att laga en punktering är till synes enkelt, men består egentligen av flera olika moment och avvägningar:

  • Uteslutna enkla lösningar (någon som pyst luften eller stulit ventilgummit)
  • Ta loss hjulet från ramen
  • Ta loss däcket från fälgen (och därmed få ut slangen)
  • Hitta hålet (i vattenbad)
  • Avgöra om hålet går att laga eller om det ska köpas ny slang
  • Lagning
  • Få tillbaka alla delar i omvänd ordning (utan att skada slangen)
  • Fundera på om det var ”värt det” att laga punkteringen själv – istället för att betala för tjänsten

Om jag i denna process inlett och avslutat med hänvisningar till kursplanerna i teknik hade jag förmodligen fått en skruvmejsel i huvudet inom bråkdelen av en sekund. Likaså om jag under lagningsprocessen försökt göra kopplingar i stil med:
Hi!

När lagningen är fixad infinner sig hos sonen en enorm tillfredsställelse. Känslan att faktiskt genomfört en hel process med lyckat resultat. Förstått varje del och hur allt hänger ihop. Gjort avvägningar. Testat. Fattat beslut. Dokumenterat med ögon, händer och tanke. Jag vet hur man lagar en punktering!

Nästa gång ett ”problem” uppstår kan jag som lärare (eller förälder) anknyta till den tidigare processen för att utveckla analysförmåga, begreppsförståelse, metakognition, kommunikation och informationshantering. Synliggöra. Medvetandegöra. Undervisa. Det är gott nog.

Om du använder kursplanerna på ett sådant sätt så att det tillför undervisningen något… fortsätt! Om du tycker att det tvärtom snarare flyttar fokus bort från det faktiska lärandet finns det väl inga vettiga skäl att fortsätta. Jag har iallafall slutat… nästan…

Läs gärna Ingrid Carlgrens ”Tänk om den nya kunskapsskolan inte alls är en kunskapsskola”

Annonser

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s