Att skriva för en mottagare

Det är fantastiskt roligt och värdefullt att digitala verktyg öppnar upp möjligheten för alla människor att kommunicera på ett snabbare och enklare sätt än vad som var möjligt för tio år sedan. Men är det bara jag som är lite bekymmersam över hur lärare publicerar elevers texter, bilder och inte minst tal där elever både hörs och syns i egen person utan att fundera på, ta hänsyn till och respektera deras personliga integritet?
greatpower
Eleverna blir mer motiverade att skriva om det finns en mottagare. Vi lärare måste såklart vara lyhörda för vad eleven vill nu, men bara det räcker inte. Vi måste också ta hänsyn till vad eleven vill i framtiden. Därför lämpar sig en del uppgifter för en sorts publicering, medan andra texter överhuvudtaget inte alls är lämpliga att publicera. Det kan till exempel gälla texter som innehåller personliga tankar eller de som berör religiösa, politiska och filosofiska åsikter. Dessa texter kan i orätta händer göra eleven stor skada både på kort och lång sikt. Det finns oändligt många sätt att publicera elevers alster:

  • Anslå i klassrummet, korridoren eller matsalen
  • Klassens bibliotek
  • Låna ut till grannklassen eller andra årskurser på samma skola
  • Skicka hem och låta någon anhörig läsa (och kommentera)
  • Läsa högt för en kompis, mindre grupp eller klassen
  • Hälsa på en förskola och läsa berättelsen högt
  • Lämna texten till EN utvald person
  • Skicka in till lokala tidningen
  • Länka till molntjänster, t ex ordmoln och anslagstavlor
  • På bloggar
  • Sociala medier
  • Delta i tävlingar

Ytterligare en variant är att spela in ljud och/eller bild och lägga upp på Youtube, men någonstans här börjar jag vackla. Spela in ljud och video och spara för eftervärlden kan vara känsligt. Jag minns min egen högstadieperiod där mina föräldrar gjorde sitt bästa för att dokumentera mina tonår med video och foto, men det var inte lätt med en person som gömde sig under kuddar, köksbord och snötäcke. Vid ett tillfälle lyckades de dokumentera hela min klass musikframträdande, självklart med fokus på min insats bakom klangspelet, och jag kan än idag framkalla känslan när de sedan spelade upp showen inför mina släktingar om och om igen. Tack och lov att Internet, Youtube och snabba uppladdningar inte fanns 1987.

Tiderna förändras och kanske kommer dagens unga att se på och förhålla sig annorlunda till offentlighet och den egna personen. Gränserna är förstås också olika för alla människor. En del vill inte visa upp något, andra vill visa allt. Men detta kan också förändras förhållandevis snabbt åt båda håll. Det händer så mycket för barn och ungdomar och efter att en text och/eller bild publicerats kan eleven en vecka, månad eller halvår senare vara en helt annan människa i både kropp och knopp. Med nya tankar, insikter och åsikter kanske hen inte längre står för det som tidigare publicerats och känner olust eller till och med obehag inför att se och höra sig själv. Eller läsa en text som finns för allmän beskådan för den delen.

Självklart ska det finnas mottagare till elevernas texter, men vi måste noga fundera på vilka konsekvenserna (i värsta fall) kan bli idag och imorgon innan vi skickar ut elevernas alster för allmän beskådan. Därför måste vi fundera både en och två gånger innan vi trycker på knappen…

… With great power comes great responsibility!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s