Gräns för godkända elever?

Känner du någon (vuxen) som är intresserad av och kunnig inom konst, litteratur, foto, teknik, idrott, matlagning, hantverk, språk, miljö, naturvetenskap, globala och nationella samhällsfrågor? Nej, tänkte väl det! I skolan möter eleverna väldigt många ämnen och de förväntas bli ”godkända” i samtliga, trots att vi själva inte lever upp till dessa krav. Dessutom är själva terminologin både mänskligt och logiskt bekymmersam. Godkänd? Enligt vem? Enligt vad? I vilket syfte? Det är faktiskt en gåta att införandet av gränsen för ”godkänd” inte föregicks av en vild och hetsig diskussion!

För inte så länge sedan hade vi ett betygssystem med siffror (1-5) där betygen fördelades enligt en normalfördelningskurva som kalibrerades med hjälp av standardiserade prov (idag nationella prov). Den största andelen fick betyget tre vilket motsvarade en medelmåttig prestation, något färre fick fyror och de allra duktigaste fick en femma. Något färre än medel fick betyget tvåa och en liten andel elever fick en etta. I och med införandet av en gräns för godkänd (G och sedan E) verkar de elever som tidigare fick betygen tvåa och etta mirakulöst nog vara borta, framförallt i debatten.

I systemet med gränsen för godkänt ligger en del inbyggda dilemman som skapar mycket svårlösta problem och mängd bekymmer för samtliga inblandade. Gränsen leder ofta till en ”jakt” på elever som ska göra den ena efter den andra uppgiften för att nå minst ett E. Jakten genererar stress, både hos eleven och läraren. Gränsen avgör nämligen om eleven ska få gå vidare till gymnasiet och påbörja sin resa mot en dröm och kanske ett framtida yrke. Alltför många F och framförallt F i något av ämnena engelska, matematik och särskilt svenska riskerar att grusa dessa framtidsplaner.

Eleven mår ofta redan dåligt för att hen inte presterar tillräckligt (i mängd eller i kvalitet) och jakten skapar en omänsklig press, vilket inte sällan framkallar stress som faktiskt leder till att eleven lär sig mindre och kommer ännu längre ifrån godkända betyg. Negativ stress är lärandets värsta fiende. Dessutom identifierar sig eleven ofta med betygen. A=smart, ambitiös, duglig=jag är en bra människa. F=trög, lat, värdelös=jag är en dålig människa.

Betyg, bedömning, hets, press, stress, godkänd - om en skola där eleven mår allt sämre. Av Fredrik Sandström


Vårdnadshavare 
ser barnets situation ur ett annat perspektiv. Ofta framstår skolans, eller lärarens, krav som helt orimliga i förhållande till elevens nuvarande förmåga. I kontakt med skolan/läraren får vårdnadshavaren ofta samma svar (till exempel med hänvisningar till läroplan och kunskapskrav). Det blir ett fäktande mot väderkvarnar.

Läraren står inför flera dilemman. Läraren ska skapa förutsättningar att lära eleven så mycket som möjligt och samtidigt bedöma elevens förmågor. Läraren ska värna om elevens hälsa samtidigt som hen är en tjänsteman med ett bedömningsuppdrag. Läraren ska utgå ifrån elevens starka sidor och samtidigt (delvis) fokusera på elevens svagaste. Till sist, den som jag tycker är allra svårast, läraren ska med kännedom om elevens förutsättningar, till exempel fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska vara den som ska avgöra hur elevens framtid de närmaste åren ser ut. Ett betyg i svenska avgör om eleven får börja sin vuxenbana och studera till lastbilschaufför, snickare, elektriker, grävmaskinist, statsvetare eller lärare. Det är inte mänskligt, vare sig för eleven eller läraren.

Skolledning och huvudman vill såklart elevens bästa, men också att skolan framstår i god dager, ”på den här skolan eller i den här kommunen har vi stor andel godkända elever”. Därför pressar ledningen på enskilda skolor, arbetslag och enskilda lärare att ”se till” att öka andelen godkända elever.

Summa kardemumma innebär denna gräns för elev, vårdnadshavare, lärare och ledning otaliga möten, planeringar, alternativa uppgifter och uppföljningar för att försöka få eleven att nå godkända betyg. Det är enormt resurskrävande för alla parter – tid och energi. Men frågan som borde ligga i fokus glöms ofta bort, nämligen den om eleven verkligen lär sig mer av allt detta? Jag är tveksam. Dessutom riskerar den direkta och indirekta påtryckningen på läraren från olika håll (elev, vårdnadshavare, elevhälsa, rektor, huvudman) att leda till betygsinflation.

Vid sidan av den faktiska stressen eleven utsätts för, som påverkar självförtroende och självkänsla och därmed elevens hälsa och framtida liv, finns finns det dessutom flera andra uppenbara risker med ett ständigt mätande och kontrollerande av elevens kunskaper. Några är:

  • Kunskap fragmenteras och förenklas.
  • Vi letar efter kortsiktiga och enkla lösningar på komplexa frågor.
  • Vi blandar ihop betyg och resultat med faktisk kunskap.

Men hur ska vi ha det istället då?

De olika ämnenas syfte, centrala innehåll och kunskapskrav (de som betygssätt) kan i det stora hela finnas kvar. Ta bort värdeorden – de är ändå ingen garant för att bedömningen är objektiv. Nationella proven kan finnas kvar och fungera som en måttstock för vad som anses vara en medelmåttig prestation. Med autentiska elevexempel kan det dessutom finnas ungefärliga nivåer för 1, 2 och 4, 5. Baserat på hur skolan och klassen presterar på nationella prov, autentiska elevexempel i tillhörande bedömningsmaterial, lärarens erfarenhet och i regelbundna bedömningssamtal lärare emellan sätter läraren betyg. Enskilda avvikelser mellan provresultat och betyg tillåtes (som det är idag). Fyror och femmor ska inte kunna ta slut. Om betygsskalan ska vara 1-5, 1-10 eller några andra intervall kan diskuteras, men det viktiga är att stupstocken tas bort (gränsen för godkänd).

Matriser totalförbjudes. Läraren sätter betyg på en uppfattning och uppskattning av elevens totala förmåga i ämnet. Elevens eventuella skiftande förmågor i ämnet viktas.

Alla elever får behörighet att söka till gymnasiet.

Vilken skola vill vi sätta våra barn i?

Det hade ju varit trevligt om politiker och tjänstemän vågade prata om denna, för väldigt många elever, mycket viktiga och centrala fråga! Är det verkligen rimligt att skolan ska ”godkänna” barn och ungdomar? Är det så himla smart? För den enskilde eleven och samhället i stort? Har vi inte skapat en cynisk sorteringsapparat som avgör om unga vuxna är dugliga och användbara? Är det en sådan skola vi vill sätta våra barn i? Har inte alla elever rätt att växa i skolan – i alla avseenden?

Jag har inga klara svar på hur skolans betygssystem ska se ut, men anser nog att de senaste tio årens kurs med ett enormt fokus på bedömning, leder oss med snart utbrända motorer raka vägen mot en rejäl grundstötning!

  1. Esther Thomas

    Vet du jag tror det är den vuxnes syn på skolan du förmedlar. De flesta barn struntar lite i vilka betyg/omdömen de får. Huvudsaken är väl att de trivs och har roligt den tiden de går i skolan. Det är ju ändå upp till läraren att utforma sina lektioner hur hen vill och även sätta omdömet. Problemet är lärarna som inte kan eller saknar förmåga att kunna ta fram der bästa ur varje barn och låta dem förstå att de är viktiga och få dem att växa, utan istället stirrar blint på centralt innehåll och kunskapskrav och försöker sen applicera dem i någon sorts bokstavskombination i slutet av terminen. Skolan har lite spelat ut sin roll i dagens samhälle. Kunskapen går att inhämta så mycket bättre utanför denna sfär, om man vill. Se till att barnen har kul och lär dem att umgås med varandra och andra vuxna, så att de får med sig de sociala koderna. Det är mycket viktigare. Om man vill läsa mer och specifikt och är intresserad av något så kan man göra det överallt senare i livet, genom kurser, föreläsningar, på nätet eller på annat sätt.
    De allra flesta hittar hem på något sätt till slut.

    • fredrikarboga

      Håller med dig i det mesta. Men tyvärr har alla skolor och lärare inte den inställningen. Alldeles för många skolor och lärare fokuserar alldeles för mycket på bedömning så allt det positiva du skriver om, t ex ”ta fram det bästa ur varje barn och låta dem förstå att de är viktiga och få dem att växa” kommer lite i skymundan. ”Att hitta hem” borde alla elever få göra redan i skolan – som det är nu är skolan en enda lång plåga… av många anledningar… t ex sociala spelet som du är inne på (vi lämnar över ansvaret i stor utsträckning till eleverna själva, vilket en del inte klarar)… men väldigt ofta för att de möter övermäktiga krav och en bedömningshets som är osund. Det är tyvärr orsakat av den vuxnes syn på eleven.

    • fredrikarboga

      Dessutom är alla de elever och vårdnadshavare som vittnar om det jag skriver om alldeles för många. De finns. På riktigt! För mig blir det konstigt att tänka att eleverna ska ”hitta hem” senare i livet. Varför överhuvudtaget göra så att eleverna hamnar i en sådan situation som gör att de lämnar skolan med taskigt självförtroende och dålig självkänsla?

    • Malin Holm

      De flesta elever struntar … vilka då? Du vet att vi har en godkänt-gräns som avgör om en elev får gå eller inte i gymnasiet, och att gymnasiet är väldigt avgörande för om du får ett jobb som kan spegla vad du tycker om att göra. Bli lärare t ex. Det vet i alla fall alla barn jag känner.

  2. bemyrails

    Alla tummar upp!
    Vi vet också att negativa etiketter på elever är något av det som har störst negativ inverkan på prestationen. Och vad är ett F om inte en gigantisk etikett som helt orättvist ger noll poäng oavsett hur mycket en elev kämpat och oavsett vilka faktakunskaper man besitter som de autistiska eleverna är bättre än genomsnittet på att minnas men där sedan allt mäts via the Big 5 istället.

  3. Helene Carlsson

    Det här med betyg är inte lätt vare sig för den som sätter betyget eller för eleven som får betyget. Det handlar om ett urvalsinstrument som kanske många inte förstår innebörden av. För många blir det i stället en fråga om värdering. En värdering av människan där självbild och personlighet befästs. Visst vi pratar sedan en tid tillbaka om livslångt lärande, men själens minnen av tidigare nlöeningsperioder i och utanför skolan kan för den med gott minne skapa oreda även i ett livslångt lärande.

    Jag hade 4,6 i medelbetyg i årskurs 9 när man fick ta bort de vå sämsta betygen för attt räkna ut medelbetyget. För min del blev det de två treorna i idrott och engelska. Två ämnen där jag tidigare terminer varit uppe och nosat på en fyra.

    Redan i årskurs två ville jag bli lärare och det har jag skrivit i Boken mina vänner och i skrivippgifter från klassläraren. Detta var en tanke som jag har hållit fast vid i hela mitt liv. Ett fixed mindset kanske. För mig var en lärare smart och intelligent. Något dom jag har omvärderat med den kunskap jag har om studier och yrken i dag.

    Mina föräldrar hade inte gått på gymnasiet som vara i sig var en reform. När jag skulle välja till gymnasiet förstod jag inte vad det innebar att studera på gymnasium eller högskola, men jag visste att jag ville bli lärare. Ett kall kanske eller vicstion som man säger på engelska. Jag blev med mia betyg rekommenderad att gå en linje med mycket matematik. Jag hade en femma i matematik. Jag förstod inte meningen med betyg och differentieringen i samhället. En från gymnasiet kom och presenterade Vårdlinjen barn och ungdom för oss i nian. Jag hade gjort pryo, praktik, på förskola och mina föräldrar hade förskollärare i bekantskapen. Dessutom får man inte glömma bort att jag redan sedan 8 års ålder ville bli lärare. Utöver det hade jag en femma i barn- och undomskunskap i nian. Hon som kom och presenterade den hör nya flrslksverksamhete ned teoretiska kärnämnen i Vårdlinjens kursinnehållet fångade mitt intresse när hon presenterade ämnet psykologi. Det verkade kul med ett nytt och intresssnt ämne att studera. Det blev alltså en linje med ingen matematik som jag blev rekommenderad till. Jag läste dock in flera ämnen på KOMVUX sedan. Några direkt efter min studentexamen vid gymnasiet. Jag hade tagit studenten vilket inte mina föräldrar hade gjort. Jag visste inte ens vad studenten var mer än att man slutade gymnadiet. Sedan arbetade jag på förskola som barnskötare men fick som obehörig tjänst som förskollärare. Efter att ha kompletterar mina gymnasiestudier med bland annat ekonomi så ville jag prova på annat arbete och började Jonas på Kapp-Ahl i kasssa på Sergelgatans herravdelning. Det var roligt men efter provanställningen på 6 månader tyckte jag att arbetet i förskolan var mer lockande. Jag avbröt mm tjänstledighet och återgick till förskolan för att efter en kort tid känna att det här nye var rätt. Jag blev då obehörig lärare på en mellanstadieskola i ett mångkulturellt område och beslutade mig för att 1991 studera till grundskollärare. Jag skulle välja mellan att bli lärare i svenska och SO eller matematik och NO. Eftersom jag tyckte det var tråkigt att undervisa i matematik och No så valde jag svenska och SO.

    Såhär i efterhand undrar jag vad som hade hänt om jag hade förstått meningen med differentiering och valt ekonomisk linje på gymnadiet för att sedan direkt efter studenten studera till lågstadielärare som det hette på den tiden och sedan ha arbetat ett par år för att vid 26-27 års ålder ha utbildat mig till speciallärare eller specialpedagog på 90-talet. Eller ha gott vidare till kontor. Eller om jag studerat någon enstaka kurs i ekonomi på högskola eller universitet. Jag tror inte att en civilekonomexamen varit aktuell för mig. Åtminstone inte på en gång. Återigen handlar det om självbild och identitet. Vad ör en civilekonom? När man försökte förklara differentieringen för mig med att rekommendera en gymnasielinje med mycket matematik så borde de i stället ha sagt ”FU kan få andra vänner.”

    Hur som helst kanske jag har ett intresse för inlärningspsykologi och utvecklingspsykologi.

    Det är lätt att vara efterklok. Trots mina många höga betyg har jag erfarenhet av Fx från universitetet, både i på en italiensk tenta och på min uppsats på grundläggande nivå i pedagogik III. Den italienska tentan gjorde jag stressigt om och fick ett C. Oedagogikuppsstsen kämpar jag fortfarande med för att få åtminstone ett E på.

    Speciallärarprogrammet som jag går nu är tufft för mig. Jag vill och behöver lära mig men det tar tid. Dessutom arbetar jag 80 % eftersom jag är tjänstledig 20% och jag är inte purung längre med mina 52 år. Utöver det har jag enormt lång och bred erfarenhet av elever i behov av särskilt stöd att reflektera över när jag läser litteraturen. Det tar tid att minnas och reflektera; att minnas i form av flashbacks.

    • fredrikarboga

      Läser och funderar… särskilt på: ”Det handlar om ett urvalsinstrument som kanske många inte förstår innebörden av. För många blir det i stället en fråga om värdering. En värdering av människan där självbild och personlighet befästs”. Likaså ”vad som hade hänt om…”. Alldeles för många får sina liv reducerade för den identitet de skapar på grund av den bedömningshets som råder i skolan. Det kan inte vara meningen.

      • Helene Carlssons

        Nu minns jag inte riktigt, men jag tror att det var läroplanen Lpo 94 som styrde skolan genom att skolan även skulle medverka till elevens personlighetsutveckling, d v s identiteten. I kölvattnet av detta kom en uppsjö av läromedel som EQ-tränade eleverna. Många skolor började använda termen mentor i stället för lärare eller pedagog. I inledningen till kursplanen i svenska och svenska som andraspråk i Lgr 11 så står det uttryckligen att språket och ämnet formar identiteten. Ett uppdrag för läraren som fortfarande har med personlighetsutvecklingen att göra. Textsamtal utvecklar identiteten t ex. Även Lgr 11:s normer och värden bidrar till identiteten hos medbogarna i det svenska samhället. Jag har tänkt på vad det kommer att innebära när eleverna som fostrades i skolan med hjälp av diverse EQ-övningar kommer ånyo till skolan men då som föräldrar till elever. Vilka elever fick hög måluppfyllelse i sin personlighetsutveckling under Lpo 94:s era? Hur kommer det att gestalta sig i samhället med den generationens medborgare?

        Min skola har återigen bytt ut borden mot bänkar. Jag ser vad som händer. Lärarna blir elever-som-har-haft-bänkar-som-barn. Jag hade bänk som elev på 70-talet, men vi satt i grupper. Allt enligt den tidiga kooperativa lärandets förespråkare.

        Kanske min skolas dolda kultur och skolkod blir synlig med bänkar? Är det där skolan befinner sig vad det gäller skolutveckling?

        Jag har fyra bord i en grupp i mitt speciallärarrums fysiska lärandemiljö. Oftast undervisar jag en-till-en. Det har jag både läst och hört professorn Mats Myrberg uttrycka, att en-till-en är effektivast.

      • fredrikarboga

        Det går otroligt många trender inom skolan… bänkar, bord, u-placering och bordsgrupper är ju bara några. Lägg till entreprenöriellt, problembaserat lärande, storyline, IT:is, forskning och flera andra idéer som har passerat revy under mina 20 år. Väldigt få av dem har dock någon vidare djup förankring i pedagogik eller ämnesrelaterad forskning. Vi hoppar från tuva till tuva i jakten på ”den perfekta metoden”… som inte finns! Otroligt viktigt att fundera på den egna och skolans skolkod vad gäller… i princip allt… som har med elever och deras lärande att göra!

      • Helene Carlsson

        Boken kooperativt lärande av Stenlev och Kagan har jag läst och samtalat om med kollegor i skolan där jag arbetar förra läsåret. Den inleds med teorin bakom de kooperativa övningarna eller strukturerna som de kallas i boken. Teorin eller rättare sagt bakgrunden till strukturerna var mest intressant och viktigast att läsa för mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s