Skönlitteratur och läxförhör

Förra veckan testade jag något som tog emot väldigt mycket. Det går emot det mesta vad jag tänker att läsning är och ska vara. Det är långt ifrån en upplevelse där vi får leva oss in i ”hur andra människor tänker, känner och lever” och där skönlitteraturen ”erbjuder perspektivskiften och tillträde till det främmande och oväntade”. (Anna Nordenstam och Christina Olin-Scheller, Läsning utan motstånd, Svenskläraren, nr 1, 2019). Jag försöker undvika aktiviteter där läsningen blir instrumentell. Jag tror stenhårt på att betona den estetiska upplevelsen… att utmana eleverna med de texter som vi läser… att eleverna reflekterar över värdet och vikten av läsning… … att inre motivation slår yttre. Ändå gjorde jag något som går emot dessa principer när mina elever fick ett läxförhör på bokens sex första kapitel. Varför gjorde jag det?

Jag upplever att en del elever, oavsett vilken titel vi läser, inte riktar tillräckligt mycket fokus mot texten. När vi läser, tänker och samtalar om texten vill de gärna lämna den och börjar relatera till sig själva och andra. De har skummat ytan och drar förhastade slutsatser vad texten handlar om, tematik och budskap, och resonerar om dessa ämnen genom sig själva istället för genom boken och dess karaktärer. Det blir sällan en förflyttning av perspektiv utan snarare en cementering av redan befintliga. Självklart kan jag som lärare styra elevens läsning genom frågor och aktiviteter, men vissa elever får då svårt. Kommenterar som ”jag minns inte” och ”jag vet ju inte hur dom (karaktärerna) tänker” är inte helt ovanliga. Dessa kommenterar visar att läsknappen inte har varit påslagen. Hur får man då dessa elever, trots flertalet försök med olika titlar, att rikta uppmärksamhet mot texten så att läsningen blir djupare och rikare? Så att vi senare kan resonera om tematik och budskap, få nya perspektiv och nå insikt, att förstå mig själv och andra på ett nytt sätt.

Tio frågor om bokens sex inledande kapitel. Frågor om karaktärerna, var handlingen utspelar sig och vad som faktiskt händer. Fullt fokus på texten. Elever som bläddrar i boken för att hitta exempel. Letar inferenser! 55 intensiva minuter där de sätter ord på sin förståelse av texten. Vad eleverna skriver! Alla! Ingen som är passiv, som fallet kan vara vid boksamtal eller skrivande i läslogg. Men ändå är det något som skaver i mig… har jag inte bara lurat eleverna och mig själv, är en tanke som jag inte kan kasta ifrån mig.

Vad är det som gör att ordet ”läxförhör” skapar denna ambition? Det kan bara vara det skarpa läget. Visa vad man kan. Jakten på antal poäng.

Eleverna kommer såklart att få tillbaka sina förhör, på något sätt ”rättade”, men det var ju inte det som var poängen. Min tanke med läxförhöret var att ALLA skulle få en bas, genom att tränga in i texten, på djupet fundera och sedan formulera sin förståelse av:

  • Händelseförlopp
  • Bokens karaktärer och inbördes relationer (t ex om maktskillnader mellan syskonen)
  • Motiv till karaktärernas handlingar
  • Miljön
  • Analysera delar, leta inferenser, för att skapa och förstå en helhet

Lektionen avslutas med att jag berättar att det var lektionens syfte. Förmodligen är det många som inte lyssnar nämnvärt, utan väntar på att få tillbaka sitt läxförhör för att se hur många poäng som nåddes, men EN elev säger iallafall:

Jag fattar Fredrik. Egentligen kan man ju inte få poäng för att man läser en bok! Man kan inte ha rätt eller fel när man analyserar och tolkar.

Vi enas om att det finns tolkningar som kan skena iväg och på något sätt vara ”fel”, men eleven har fattat poängen att lektionen handlade om allt annat än poäng! Om jag kommer att göra om det? Jag vet inte… ännu… jag vet innerst inne att det var ett desperat försök, men det fungerade ju faktiskt ganska bra. Frågan är om eleverna genomskådar mig nästa gång ett ”läxförhör” kommer?

En kommentar

  1. Helene Carlsson

    Det här med läsning är inte helt lätt. Kan det vara så att texten inte fångar läsaren? Läsaren kanske inte har erfarenheter och intresse för det som texten handlar om. Då gör läsaren sina egna tolkningar eller kanske helt enkelt tittar på bilden eller orden i stället för helheten. Det är sällan läsaren har tid att läsa texten två eller flera gånger.

    Förra läsåret vid Stockholms universitet så blev min känsla att studenterna inte LÄSER kurslitteraturen. De har inte fullt fokus på texten. De sökläser och läser lite här och var. De gör ”inferenser” utan att ha läst författaren/författarnas hela text så som den/de har skrivit den, så som den blivit till genom deras hand från hjärnan.

    Varför tror jag det? För i samtal på Skype och vid fikabordet pratar de blaj allt ifrån första pannkakan till blöjrektorer. Texten som skrivs känns kopierad och fragmenterad. De blir godkända elever, men jag som gör mitt bästa för att skriva med egna ord får F. Detta efter att ha läst all kurslitteratur grundligt från pärm till pärm för att få författarens helhetsperspektiv. De engelska böckerna har jag till och med försäkrat mig med att förstå genom att slå upp alla ord jag inte förstår i ordlistan. Ett sådant förfarande tar tid, men så har jag varit tjänstledig på halvtid för att använda tiden till att studera, eller läsa vid universitetet som språkbruket ofta är, att man läser, inte termen studerar. Jag till och med hittade en bok på engelska på Akademibokhandeln vid universitetet som handlade om essay writing. Den lånade jag på biblioteket för att skriva mi (F)örträffliga essä om begreppet ansvar utifrån de tre teorierna Dewey, Bruner och Gal’perin (Vygotskij).

    I går kväll fattade jag beslutet att ta ett sabbatsår från universitetsstudierna. Jag har nu studerat på deltid och arbetat på heltid i sex år. Om jag kommer in på Kristianstads högskola kommer jag att tacka nej. Det blir för krångligt och kostsamt med resor, kost och logi. Till våren 2020 söker jag specialpedagogprogrammet vid Stockholms universitet, nära där jag bor. Det kommer göra mig rädd och stressad att studera där med min erfarenhet från speciallärarprogrammet. Än så länge enligt lag räcker det att ha specialpedagogisk kompetens, men jag tror att det kommer att ändrasi framtiden och att man behöver ha kompetensen på sin lärarlegitimation, vilket jag inte har. Däremot har jag arbetat med elever i behov av särskilt stöd sedan januari 2002. Jag borde ha studerat till specialpedagog vid Lärarhögskolan i Stockholm redan år 2000. Det fanns dock inte i mina tankebanor. Specialpedagogiken är dessutom mer ett råd från flera andra än ett självvalt ämnesområde. 2003/2004 gick jag en ledarskapsförberedande utbildning i Sollentuna kommun. Det var självvalt och jag blev uttagen. Därefter hamnade jag i konflikter. Rådet från fältet är alltså specialpedagogik, där alltså universitetet i Stockholm ger mig F. Jag tänker mig som handledare, kanske. Jag vet inte. Det är rektor som intresserar mig, men det är inte aktuellt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s