Märkt: bedömning

Undervisning, bedömning och lärande

Ett inlägg i kölvattnet av den hysteri läckta nationella prov skapade, om de höjda rösterna för en starkare koppling mellan provresultat och betyg, samt planerna på digitala prov (Ekström tror på prov som rättesnöre).

Kunskap är komplext och består av många olika delar. En del av kunskapen är enkel att greppa som tvåans gångertabell, huvudstäder i Europa och skenbart enkel som ett visst antal rätt på de nationella provens läsförståelsetest. Andra delar av kunskapen är stundtals flyktig och ett virrvarr av fakta, förståelse, färdigheter, men också erfarenheter, tankar, perspektiv, nyfikenhet, mod och förmåga att omsätta kunskaperna i nya och hittills okända sammanhang.

Att den politiska debatten idag handlar så mycket om att mäta, bedöma, värdera och kontrollera gör något med eleven, läraren, skolan och samhällets förväntningar på alla parter. Men att prata om bedömning, före undervisning och lärande, är inte det att börja i fel ände? Eleven går väl ändå inte i skolan primärt för att bli bedömd? Eller? Borde vi inte prata mer om likvärdig undervisning istället för likvärdig bedömning?

Lärarens främsta uppgift är att planera, genomföra och utvärdera undervisning. Undervisning är ”målstyrda processer som under lärares ledning syftar till inhämtande av kunskaper och värden” (SOU 2002:121). Eleven ska alltså lära sig kunskaper och värden. Är det inte där den skolpolitiska debatten borde lägga allt sitt krut? Hur vi skapar de bästa förutsättningarna för eleven, läraren och skolan? Hur vi gör så att eleven lär sig det där härliga virrvarret av kunskaper?

Att tillmäta nationella prov stor betydelse är bekymmersamt ur många aspekter:

Lässpecialister menar generellt att bedömning av läsförståelse bör tillhandahålla hur väl elever läser korrekt och flytande, relaterar text till bakgrundskunskaper, återger budskapet i en text, använder inferenser för att bygga sammanhang och tolkar en text, konstruerar kritiska och kreativa tolkningar, avgör om denne förstår en text eller inte (självövervakning), väljer och använder strategier när de inte förstår. För att kunna samla information om alla dessa förmågor krävs flera olika bedömningar; till exempel portfolio, dynamisk bedömning och ”tänka-högt-procedurer”(textsamtal). Ett viktigt syfte med bedömningen är att planera instruktioner och undervisning som hjälper elever att lära och läsa bättre! Om man ser läsförståelse som en mycket komplex förmåga, så blir det omöjligt att fånga en elevs läsförståelse utifrån ett test och reducera förståelsen till ett resultat i form av poäng. Viktigt att tänka på är också att förståelsen även är påverkad av en individs specifika sakkunskaper, vilket dessa test inte tar hänsyn till. (Kamhi & Catts, 2014)

Vad gäller andra ämnen prövas enbart en mindre del av ett ämnesområde. För att nå högre validitet krävs många fler uppgifter. Ett sådant prov skulle ta upp till 30 timmar att genomföra. Det är knappast rimligt att genomföra för eleverna. (C. Lundahl 2014)

Provet ”observerar” eleven vid ett enstaka tillfälle där svaren som en produkt av elevens samlade förmåga. Man tar ingen hänsyn till situation eller sammanhang. En produktinriktad bedömning som i vissa fall kan stämma, men för andra elever bli ett mycket bräckligt underlag. Tidigare sakkunskaper och erfarenheter om ett ämne hos den enskilde eleven kommer att få stort genomslag och spela en avgörande roll. (C. Liberg 2006)

En negativ bieffekt av de nationella provens betydelse är den så kallade Washback-effekten. Verksamheten riskerar att fokusera på de enstaka aspekter som bedöms i proven. Skolan lär eleverna för provet. Precis som treämnesskolan blev en realitet under 90-talet då ett ensidigt fokus lades på ”huvudämnena” matematik, svenska och engelska. (C. Liberg 2006)

Många elever upplever press och stress när de gör proven. Dessutom kan alla ha en dålig dag. Lite sömn, bråkigt hemma, problem med en kompis eller en partner kan få stor påverkan på provresultaten. Ett prov som genomförs en gång. Vid just det tillfället eleven har en riktigt dålig dag.

Likvärdigheten då?

Ja, det är problematiskt att lärare bedömer olika. Men det är ett ännu större problem att elever lär sig olika mycket med olika lärare. Det kan skilja mer inom skolor än mellan skolor. För en genomsnittslärare kan det ta eleverna ett år att lära sig ett stoff, för de mest effektiva lärarna ett halvt år och för de minst effektiva två år (D. William). Tänk om vi la lika mycket tid, energi och pengar på att utveckla lärares kompetens om undervisning och lärande som vi lägger på hur elevens prestationer ska bedömas? Ur ett elev-, lärar- skol- och samhällsperspektiv är det en oerhört mycket bättre investering.

Proven riskerar att skapa en norm vad bedömning är. (C. Lundahl 2014)

Bedömning är en del av läraryrket och kan ha många olika syften (jag har tidigare skrivit om det här). Bedömning fungerar som en bro mellan UNDERVISNING och LÄRANDE. Med bedömningens hjälp kan jag avgöra hur väl min undervisning fungerar. Om jag bara bedömer eleverna kunskaper utan att förhålla det till undervisningen lär jag mig inget och får heller inga nya svar på frågorna vad, varför och hur. Om syftet med lärarens bedömning i huvudsak blir att värdera elevens kunskaper riskerar det att placera undervisningen i ett undangömt hörn av klassrummet. Att betrakta bedömning och värdering som ett isolerat fenomen är knappast något att eftersträva:

Jag är ruskigt vass på att bedöma och värdera elevens kunskaper. Om jag är en bra lärare? Om eleverna lär sig något på mina lektioner? Ja, det tror jag… väl… Eller det har jag faktiskt ingen aning om.

Att göra kopplingen starkare mellan nationella prov och betyg i tron att bedömningen då ska bli mer likvärdig, utan att ta hänsyn till lärarens undervisning och vilka förutsättningar för lärande den har gett eleverna blir ur ett elevperspektiv allt annat än likvärdigt. Det är ungefär som att låta eleverna orientera med olika kartor, utan att ha talat om för eleverna var de är från början, vart de går i mål, där vissa elever har blivit lotsade till de första kontrollerna och andra lämnade helt åt sitt eget öde, för att till sist betygsätta alla eleverna i en enda tävling.

Att göra proven digitala skapar ännu fler problem (som får bli ett annat inlägg). Tillsammans med en starkare koppling mellan provresultat och betyg riskerar detta att urholka den autonomi som ännu återstår av läraryrket. Den dagen en maskin talar om för mig vilka betyg mina elever ska få tackar iallafall jag för mig.

Kamhi & Catts (2014), Language and Reading Disabilities
Liberg, C. (2006), Hur barn lär sig läsa och skriva
Lundahl, C. (2014), Bedömning för lärande
William, D (2013), Att följa lärande

Ur elevens perspektiv

Ett litet inlägg i den offentliga debatten om en skola som blir allt svårare att känna igen sig i.

I skoldebatten hörs politiker, debattörer, huvudmän och ibland skolledare. Sällan lärare och nästan aldrig elever. Ord som PISA-ras, måluppfyllelse, kunskap, bedömning, prov, betyg, disciplin och krav omgärdar det offentliga samtalet om skolan… som förs av många aktörer, utom de som är direkt berörda. Lärarna och eleverna alltså. I samtalen är ordvalen viktiga. Orden skapar en bild om vad som är viktigt. Det viktiga påverkar praktiken. Alltså finns det en risk att det offentliga samtalet om skolan påverkar vår undervisningspraktik i negativ riktning för eleven, vare sig vi vill det eller inte (jag har tidigare skrivit om hur pedagogiska trender påverkar våra elever i Ensidigt fokus på bedömning). Att bedöma och värdera elevens kunskaper i alltför stor utsträckning leder till att alltför många elever kroknar och tappar lusten att lära. Det är en viss skillnad på krav och förväntningar... eller hur?

Jag kommer precis från ett besök med en nia som jag längre inte undervisar. Mötet med ungdomarna har gett mig energi som sprutar ut ur öronen. Elever har ju oftast den effekten på oss lärare. Jag har svårt att tänka mig andra yrken som både kan ge och ta så mycket energi… samtidigt. I samma stund som energin flödar blir jag eftertänksam och funderar på vilken betydelse vi lärare kan ha för en ung människas liv. Vi kan bokstavligen vara den som helt förändrar möjligheterna för en elev. Skapar eller begränsar. Lyfter eller sänker.

Jag satte mig ned och samtalade med en elev som hade det kämpigt på olika sätt i sjuan. Dåligt självförtroende, låg motivation och sammanbiten…
ingen-trodde-pa%cc%8a-mig-jag-gjorde-inget-fo%cc%88r-det-var-a%cc%88nda%cc%8a-ingen-ide

Idag har samma elev bra självförtroende, hög motivation och glimten i ögat. Ett och ett halvt år senare. Hur gick det egentligen till? Att bygga upp ett raserat förtroende för skolan igen tar tid. Att bygga upp en elev med stukat självförtroende handlar mycket om att investera, investera och investera lite till. Steg för steg lägger eleven bitarna kunskap, självförtroende och självbild i ett pussel där många olika faktorer samverkar i en positiv spiral. Eleven förklarar:

Jag mötte lärare som trodde att jag kunde klara av saker. Som såg mig. De förklarade för mig så att jag förstod. Jag lyckades lära mig en sak. Sen en till och en till.

Att ge sig själv tid och verkligen prata med eleverna kan förändra situationen inte bara för den enskilde just här och nu. Samtalen kan också ge mig som lärare insikter som jag kan använda i möten med andra elever och även hur jag planerar min undervisning. Det jag tar med mig efter mötet med eleven idag är:

  • Hur jäkla viktigt det är att aldrig ge upp hoppet. Du kan, om du vill.
  • Att inte lämna eleven ensam i sin strävan att lära sig, bygga upp sitt självförtroende och sin identitet.
  • Att stärka eleven genom att fokusera på process istället för resultat. Gör ditt bästa, det räcker.
  • Uppmärksamma vad eleven kan.
  • Att skapa goda förutsättningar för lärande med stöd, struktur och meningsfulla sammanhang.
  • Att använda elevernas tankar i undervisningen.
  • Hur viktigt det är att få lyckas.

Samtal som dessa är läraryrkes absoluta höjdpunkt. Att se en elev växa, känna glädje och stolhet över sin utveckling. Med en framtidstro! Vi har makten i våra händer att forma unga människor och skapa framtidstro… eller inte! Det sker i det personliga mötet och i mötet med vår undervisning. Det är eleverna som är och blir till i vår undervisning. Därför borde alla samtal om skolan ha perspektivet hur eleverna påverkas. Hur skapar vi en skola där både lärare och elever tycker att lärande i alla dess former är skolans viktigaste uppdrag och där eleverna får framtidstro? Elever ska växa i skolan, både socialt och kunskapsmässigt, med bibehållen integritet och självkänsla. Vi kanske ska börja med att lyssna på vad eleverna säger om hur det kan gå till…

En mötesplats för barn där det händer något spännande

Jag såg Katinka Leo och Linda Linder i nyhetsmorgon berätta både varmt och professionellt om förskolan som ”En mötesplats för barn” och ”där det händer något spännande” (se inslaget här). Så härligt att se människor som kan uppdraget, brinner för det, och tror på sin egen verksamhet. Deras tankar om barn och barns lärande är också spännande att ta del av. Vilken betydelse det har för barn och vårdnadshavare som för första gången ska ingå i en gemenskap. Lärare som utgår ifrån barnens tankar och nyfikenhet i lärandet.

Vi i skolan har mycket att lära av förskolans förhållningssätt till barn, gruppen, lärande och vår egen verksamhet. Hur ofta hör vi lärare, rektorer och skolpolitiker prata om skolan som en mötesplats för barn där det händer något spännande i förhållande till larmrapporter om bråkiga barn och kunskapsras?

Ord spelar roll. Vilka ord jag använder och hur jag använder dem kommer att påverka mottagaren åt endera hållet. Eleven gör en tolkning av vad jag säger, skapar sig en bild av vilken plats hen har kommit till, i vilket sammanhang hen ska ingå i och vad som förväntas. Vårdnadshavare målar upp en bild av vad skolan är för plats utifrån de ord som skvalpar runt i media och vilka ord de möts av på årets första föräldramöte.

Fundera på vilka ord dina elever möts av varje morgon och dag. Vilken är deras bild av skolan? Egentligen? Vilka ord får dina vårdnadshavare höra på föräldramötet och vid utvecklingssamtalet? Vilken är deras bild? Överensstämmer lärarens, elevens och vårdnadshavarens bild av vad skolan ska ge? Vilken bild av skolan skapar dina ord?
PISA-ras krav betyg prestera närvaro jobba skolplikt nationella prov bedömning kvarsittning läxor (2)

Ensidigt fokus på bedömning

En snurrig lärares snurriga tankar om vad som snurrar runt i debatten om skolan

Är det bara jag som blir snurrig av alla begrepp som sällan konkretiseras, förtydligas och problematiseras, till exempel bedömning, förmågor och synliggöra lärandet? Vad betyder de ens? För dig? För mig? För rektorer och huvudmän?

Efter ett samtal med en kompis som också är lärare snurrar tankarna ännu fortare. Han vittnar om elever som efter varje lektion frågar: Hur har du bedömt mig idag? Vad ska jag göra för att få ett A? Riktigt så ser det inte ut på min skola, men visst får jag frågan ibland. Det vore väl roligare att få frågor som: Du Fredrik, idag har jag lärt mig att skriva en argumenterande text. Såg du det? eller Hur ska jag göra för att få till mina argument på ett ännu bättre sätt?

Nyligen snurrade en artikel om betyg runt i sociala medier, skriven av Per Måhl. Christian Lundahl dyker upp både här och där, till exempel på Skolverkets bedömningsportal, och pratar om bedömning, bedömning, bedömning och så lite bedömning till. Betyg. Krav. Kunskapskrav. Synliggöra kunskapskraven för att öka elevernas lärande. Eller förståelsen för vad de egentligen ska lära sig. Eleverna ska lära sig om vad de ska lära sig.

Tanken bakom alla idéer är en sak. Men praktiken ser ut på ett annat sätt, hur orden uppfattas av lärare och hur tolkningarna sedan omsätts i klassrummet, som stundtals är ganska långt ifrån de tankar Dylan William har. Att prata om bedömning utan att i samma stund inkludera undervisning riskerar att urholka själva essensen av vad skolan är och borde vara.

Bedömning, undervisning och lärande

Jag trodde att min huvuduppgift som lärare var att leda eleverna in på kunskapens stundtals vingliga och förhoppningsvis hisnande väg in i ämnet för att till exempel utveckla deras förmåga att göra analyser med ett kunskapsdjup i form av fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet eller för att föra metakognitiva resonemang med kopplingar till tidigare erfarenheter, antingen självupplevda eller genom någon annan form av kunskapsinhämtning. Om eleverna inte tillgodogör sig undervisningen och verkligen lär sig ämnet på djupet blir det bara ett skrapande på ytan. En mycket klok elev sa till en kollega och mig för en tid sedan: Nu har jag resonerat så långt ifrån ämnet jag kan. Det är väl så ni vill ha det?! När till och med eleverna genomskådar systemet, borde inte någon ställa sig upp och fråga vad vi håller på med.

Bedömning – i betydelsen att jag som lärare undersöker hur min undervisning fungerar i syfte att göra den bättre och mer effektiv,  tillsammans med min undervisning – de aktiviteter jag som lärare planerar och genomför i mitt klassrum, skapar förutsättningar för lärande. Jag kan inte göra en bedömning om det saknas undervisning och jag kan heller inte se vilken effekt undervisningen har om jag inte gör en bedömning. På så sätt är bedömning och undervisning sammankopplade. Men om läraren i sin planering lägger upp undervisningen utifrån vad som läraren ska basera sin betygsättning på, snarare än vad eleverna ska lära sig (undervisningens totala innehåll) finns det stora risker att kunskaperna blir ytliga och avgränsningarna snäva.

Fenomenet är inget nytt. När lärare utgår ifrån enstaka delar, vad som ska bedömas eller komma på provet, kommer detta att påverka undervisningens fokus. På 90-talet blev begreppet ”treämnesskola” aktuellt eftersom alltför ensidigt fokus lades på de tre obligatoriska ämnena matematik, svenska och engelska. I läs- och skrivsammanhang har fokus legat på att eleverna ska ”knäcka koden” och bli fonologiskt medvetna (Caroline Liberg, Hur barn lär sig läsa och skriva, sid 165). Resultatet blir att undervisningen kommer att bli begränsad då syfte och mål (det som ska bedömas) blir samma sak. Man riskerar att missa att satsa på många andra förmågor som är viktiga för elevens totala lärande. Eller viktiga för eleven som blivande samhällsmedborgare som att förstå och förhålla sig till demokratiska rättigheter och skyldigheter. En människa rustad för att delta och med möjlighet att påverka både för sin egen skull och andras bästa för ögonen.

Ju oftare offentliga skolpersoner tar orden bedömning för lärande i sin mun desto snabbare och starkare växer de till en sanning och metoden med stor M. Lärare hörs sällan i den offentliga debatten och alldeles för sällan talas det om undervisning i samband med BFL. Dessutom riskerar alla “sanningar” att reducera yrkesutövningen till en mekaniserad undervisning där modeller och metoder står i fokus, istället för människan. Alla som är lärare vet att det inte är så enkelt – det finns ingen pedagogisk mirakelmetod som löser skolans problem eller som hittar svaret på lärandets gåta.

Problemen är på så olika plan och inom vitt skilda områden: politiska, ekonomiska, sociala, nationellt och lokalt. I en del klassrum uppstår problem på grund av läraren. Skolverkets anvisningar landar i knät hos huvudmän som tolkar och skapar egna uppfattningar om vad som läraren ska ägna sin tid åt för att höja kompetensen, till exempel skapa pedagogiska planeringar med LGR11-tyngda dokument och färgläggande av matriser i 15 ämnen. Innan lärare börjar ägna tid och kraft åt att fundera på hur eleverna ska förstå lärarens bok LGR 11, finns det så oerhört mycket annat som läraren kan göra för att höja kvaliteten i den egna undervisningen.

Bedömning och återkoppling kan förstås i rätt mängd och presenterad på ett väl avvägt sätt leda elevens lärande framåt. Men i alltför stor omfattning, menar jag (utan vetenskapligt stöd, bara mina snart 20 år i yrket) att det riskerar att få precis motsatt effekt. Bara glädjen att få skapa något, till exempel texter, samtal, bilder, smörknivar, höjdhopp, a beautiful sentence in deutch eller en kaka och känna förnöjsamhet inför sin prestation…. Den här kakan blev ju riktigt god… utan att någon kommenterar:kakanVart tog ”Good enough” vägen? Vi stressar sönder eleverna med ett ständigt återkopplande, betygsmatriser och kopplingar till kunskapskraven. Det finns en uppenbar risk att vi fråntar elevernas ork, mod och lust att lära. Det är inte bara eleverna som blir stressade och vilsna. Yrket är så komplext och tar en hel livstid att någorlunda bemästra. Dylan William har sagt ”Det viktiga är att en lärare kan vara en bättre lärare nästa månad än den här”. Om politiker, myndigheter och huvudmän fortsätter att förenkla, reducera och till sist överta makten över hur läraren väljer att lägga upp sin undervisning tror jag att skolorna kommer att få ännu fler och mer vilsna lärare, stukade med dåligt självförtroende. Lärares yrkesstolthet – att själv bemästra och utveckla professionen – håller på att gå om intet. Så kan vi väl inte ha det?

Läs gärna Tänk om den nya kunskapsskolan inte är en kunskapsskola, Ingrid CarlgrenHjälp vi dränker eleverna med återkoppling, Niklas Mörk och Har förmågorna reducerats till en fråga om bedömning, Ola Helenius.

Vad vill vi med skolan?

Elever ska växa i skolan, både socialt och kunskapsmässigt, med bibehållen integritet och självkänsla. Eleverna ska bli samhällsmedborgare som fungerar, tillför och berikar världen på sitt alldeles unika sätt. Det är min uppgift som lärare. Punkt. Ibland ser man inte skogen för alla träd. Det är jäkligt lätt att gå vilse. Har du koll på din lärarkompass?

Elever som växer i skolan

Fullmatad med intryck efter roligt intensiva dagar på Mittlärande i Sundsvall och möten med lärare från bland annat Kramfors, Härnösand, Sundsvall, Halmstad och Stockholm. Det som slår mig är att många lärare pratar gärna och ofta om andra saker än de som hörs i media (med avsändare som till exempel Skolverket, politiker, huvudmän och uppgivna lärare). Kärnan i allt vi gör, nämligen påverkar unga människors liv. Vilka möjligheter som ges i yrket och vilket gigantiskt ansvar varje lärare har för att bilda unga människor som tror på sig själva och sin egen förmåga. Relationen och mötet med människan. Samtalen. Möjligheten att verka för att andra människor tar positiva riktningar och vara med om ögonblick av lärande. En vänlig blick varje dag, ett hej hur mår du eller ett samtal om hur skrivandet fortlöper. Beppe Singer tipsade om kören PS22 och Gregg Breinbergs arbete i New York med femteklassare. Han samlar elever från olika etniska och socioekonomiska grupper som tillsammans skapar detta:

Vad betyder inte den här kören för alla elevers fortsatta liv?

Det den här musikläraren gör tillsammans med och för sina elever kommer med stor sannolikhet att förändra hela deras framtid. Varje individ bidrar till att skapa helheten. Tillsammans. Meningsfullt lärande på riktigt som är så långt ifrån matriser, bedömning och allt annat vi ägnar så mycket tid åt i samtalen om skolan och den faktiska skolan.

Möten. Relationer. Lärande. Minnen. För evigt. Samtidigt som jag tittar på körens alla framträdanden klurar jag på hur fokus kan vridas ännu mer mot att utveckla elevernas läsande, tänkande, samtalande, skrivande och skapande så att eleverna känner att vi ägnar dagarna åt meningsfullt lärande ur alla möjliga tänkbara perspektiv. Elever som växer i skolan.

Tack för tipset Beppe! Jag är helt knäckt… på ett positivt sätt! För er som gillar klippet finns mer här: PS22 Youtubekanal