Vi avslutade ett kärlekstema med att skriva en mininovell baserad på någon av Thåströms texter Die Mauer (Ebba Grön), Karenina eller Fanfanfan (mer om detta här: Låtar om kärlek). Eleverna nappade på idén och 20 minuter senare hade ALLA skrivit en kort kärlekshistoria. Här är tre:

KULAN
Han står inne i mörkret vid hörnet av huset han vuxit upp i och ser upp mot stjärnorna. I månljuset tittar han på muren som byggdes upp när han var mindre. Muren är flera meter. Hon kan inte se honom, men hon vet att han är där. Hon försöker titta över väggen som blockerar deras kärlek. Han lägger sin hand på muren och låter känslorna strömma genom muren. Hon känner hans kärlek när hon lutar sig mot muren. De står på varsin sida av muren och känner varandra. Inget hörs. Någon säger: ”Halt! Här får ingen passera. Här kommer ingen förbi”. Han vet att hon finns på andra sidan muren. Han vill kunna ta sig till henne. Han vill se hennes kropp och smeka hennes hy. Det hörs ett rop på hjälp, men det är för sent. Kulan i honom är redan där och hon hukar sig ner på knä och gråter för honom. Alla vackra rosor är våta. Det som hände vid muren ska aldrig förlåtas.

JAG FICK SYN PÅ HENNE
Jag stod vid muren och tittade igenom det skottskadade gallret. Det första jag såg var en tjej på andra sidan. Våra blickar drog sig mot varandra, som någon slags dragningskraft. Vi stod länge och bara tittade på varandra. Hon hade en vit mössa på sig, samt en svart kappa och ett par mörkblåa jeans. Medan jag stod vid muren närmade jag mig ännu mera utan att tänka på det. Ända tills jag stod och höll i gallret. Det kom en vakt och kastade iväg mig ut på den kalla och blöta trottoaren. Jag gick långsamt hemåt, hemåt den kvällen. Nästa dag gick jag tillbaka, tillbaka till muren med ett litet hopp om att hon skulle stå kvar där.

Jag kom dit och tittade mig runt. Så fick jag syn på henne, där stod hon på andra sidan muren. Jag önskade att jag bara kunde springa över till henne och tala om hur mycket jag älskade henne. Men det gick inte. En dag så stod, så stod den bara där, en mur mellan mig och den jag hade kär. Jag hade blivit skjuten och aldrig mer skulle jag få se henne, inte ens genom gallret.

ETT SMS TILL MIN POLARE
Jag ligger i min säng i mitt stökiga rum. Jag håller i min gitarr och bara spelar någonting. Jag kan inte sluta tänka på dig. Det har gått nästan ett år och jag tänker fortfarande på dig. Fan, varför lät jag dig försvinna. Det måste ha varit det värsta misstaget som jag någonsin har gjort. Om jag bara kunde vrida tillbaka i tiden, om jag bara fick en chans till. Tänk om det hade fungerat. Klockornas kör och änglarnas orglar skulle ha varit bara för oss. Jag står där framme vid prästen och du kommer fram till mig i den underbara vita klänningen medan du pillar på buketten. Trumpeter och trummor spelar.

Men fantasin försvinner och jag är tillbaka i mitt stökiga rum. Fan, fan, fan, det skulle ha varit du. Fast det var så kort romans borde jag ha förstått. Såna chanser kommer bara en gång och aldrig två gånger. Jag rör fingrarna mot gitarrens strängar och ljudet av gitarren fyller rummet. Plötsligt kommer en tanke in i mitt huvud och jag tar snabbt upp min mobil. Jag skickar ett meddelande till min polare: “Vi kanske ska skapa ett band iallafall. Jag har en låt att skriva”.