Märkt: angeläget

Bland glasbitar och tomma flaskor

I ett kärlekstema i årskurs 9 som avslutades med läsning (och lyssning) av Thåström skrev de flesta mininoveller baserade på Die Mauer och några på Fanfanfan (skrivit tidigare om detta: Från Thåström till mininoveller och Låtar om kärlek). Bara en elev skrev en mininovell baserad på  Karenina. Ett elevexempel på vad man kan åstadkomma med inspiration av en gammal rockstjärna:

BLAND GLASBITAR OCH TOMMA FLASKOR

Jag vaknar upp vid doften av alkohol. Jag ligger på golvet med huvudvärk, bland glasbitar och tomma flaskor. När jag väl reser mig upp kommer alla minnen från igår. Från festen, från drickandet och från dig. Mitt hjärta börjar bulta som en stånghammare i ett gammalt järnbruk. Allting är här förutom du. Det är bara du som saknas och mitt hjärta kan inte komma över det. Jag reser mig upp och fler minnen faller in. Jag minns kyssen du gav mig innan du lämnade mig på golvet och gick ut ur rummet. Det var nog den sista gången jag såg dig.

Det är svårt att ställa sig upp, men jag försöker ändå. Dörren är bara några meter ifrån mig. Jag lyckas öppna den. Folk ligger överallt i vardagsrummet och du finns ingenstans. Alla minnen från igår fortsätter att komma medan jag försöker ta mig förbi alla som sover.

Jag kommer ut på vägen. Vinden blåser i mitt ansikte medan jag kollar runt på den tomma gatan. Solen sticker upp lite från horisonten. Allting är så lugnt och fridfullt. Minnena från igår blir allt svagare och svagare. Minnena av dig blir svagare och svagare. Jag får till ett leende nästan. Jag börjar gå hem. Mitt pussel blir kanske klart ändå…

Musikvideon finns här

Från Thåström till mininoveller

Vi avslutade ett kärlekstema med att skriva en mininovell baserad på någon av Thåströms texter Die Mauer (Ebba Grön), Karenina eller Fanfanfan (mer om detta här: Låtar om kärlek). Eleverna nappade på idén och 20 minuter senare hade ALLA skrivit en kort kärlekshistoria. Här är tre:

KULAN
Han står inne i mörkret vid hörnet av huset han vuxit upp i och ser upp mot stjärnorna. I månljuset tittar han på muren som byggdes upp när han var mindre. Muren är flera meter. Hon kan inte se honom, men hon vet att han är där. Hon försöker titta över väggen som blockerar deras kärlek. Han lägger sin hand på muren och låter känslorna strömma genom muren. Hon känner hans kärlek när hon lutar sig mot muren. De står på varsin sida av muren och känner varandra. Inget hörs. Någon säger: ”Halt! Här får ingen passera. Här kommer ingen förbi”. Han vet att hon finns på andra sidan muren. Han vill kunna ta sig till henne. Han vill se hennes kropp och smeka hennes hy. Det hörs ett rop på hjälp, men det är för sent. Kulan i honom är redan där och hon hukar sig ner på knä och gråter för honom. Alla vackra rosor är våta. Det som hände vid muren ska aldrig förlåtas.

JAG FICK SYN PÅ HENNE
Jag stod vid muren och tittade igenom det skottskadade gallret. Det första jag såg var en tjej på andra sidan. Våra blickar drog sig mot varandra, som någon slags dragningskraft. Vi stod länge och bara tittade på varandra. Hon hade en vit mössa på sig, samt en svart kappa och ett par mörkblåa jeans. Medan jag stod vid muren närmade jag mig ännu mera utan att tänka på det. Ända tills jag stod och höll i gallret. Det kom en vakt och kastade iväg mig ut på den kalla och blöta trottoaren. Jag gick långsamt hemåt, hemåt den kvällen. Nästa dag gick jag tillbaka, tillbaka till muren med ett litet hopp om att hon skulle stå kvar där.

Jag kom dit och tittade mig runt. Så fick jag syn på henne, där stod hon på andra sidan muren. Jag önskade att jag bara kunde springa över till henne och tala om hur mycket jag älskade henne. Men det gick inte. En dag så stod, så stod den bara där, en mur mellan mig och den jag hade kär. Jag hade blivit skjuten och aldrig mer skulle jag få se henne, inte ens genom gallret.

ETT SMS TILL MIN POLARE
Jag ligger i min säng i mitt stökiga rum. Jag håller i min gitarr och bara spelar någonting. Jag kan inte sluta tänka på dig. Det har gått nästan ett år och jag tänker fortfarande på dig. Fan, varför lät jag dig försvinna. Det måste ha varit det värsta misstaget som jag någonsin har gjort. Om jag bara kunde vrida tillbaka i tiden, om jag bara fick en chans till. Tänk om det hade fungerat. Klockornas kör och änglarnas orglar skulle ha varit bara för oss. Jag står där framme vid prästen och du kommer fram till mig i den underbara vita klänningen medan du pillar på buketten. Trumpeter och trummor spelar.

Men fantasin försvinner och jag är tillbaka i mitt stökiga rum. Fan, fan, fan, det skulle ha varit du. Fast det var så kort romans borde jag ha förstått. Såna chanser kommer bara en gång och aldrig två gånger. Jag rör fingrarna mot gitarrens strängar och ljudet av gitarren fyller rummet. Plötsligt kommer en tanke in i mitt huvud och jag tar snabbt upp min mobil. Jag skickar ett meddelande till min polare: “Vi kanske ska skapa ett band iallafall. Jag har en låt att skriva”.

Elever skriver mininoveller till Thåström Die Mauer

En bild av skolan

Ibland händer något som inte går att förklara. När en text möter eleverna vid exakt rätt tidpunkt och en sorts bubbla infinner sig. Jag var med om en sådan i morse. Det är skola när den är som allra bäst!

En klass läser ”En ö i havet” på morgonen och det är alldeles tyst. En stillsam stund i ett stormande hav. En isolerad ö. Vi läser om Steffi och Nelli som flyr till Sverige. Oroliga tider. Omtumlande. Svårt.

Idag läser vi sidorna när flickorna firar jul i ett snötäckt Sverige. Om barn som skrattar, leker och åker kälke i pulkabacken. Det blir något hoppfullt över läsningen. Som ett parallellt universum till det som sker utanför texten i omvärlden. En fin stund. En bild av skolan.

Jag gillar struktur, men…

En av mina närmaste vänner kallade mig för strukturfascist en gång och ja… kanske råkar jag gilla ordning och reda! Jag förbereder mig noga inför varje lektion, både med innehållet och utformningen, och funderar på hur jag kan presentera lektionen för eleverna på bästa sätt. Ett redskap som räcker långt för att skapa just ordning och reda är en tavla. Jag delar in tavlan i sektioner, skriver alltid från vänster till höger och lämnar utrymme för att kunna göra kompletteringar, pilar och markeringar. Så här såg det ut efter en lektion när jag lät frågor och uppgifter till undervisningens innehåll, steg för steg, växa fram på tavlan:

Eleverna var fullt fokuserade under 60 minuter, trots att det inte fanns någon information om lektionens ramar. Eleverna läste, tänkte och skrev om tre kapitel ur En ö i havet av Annika Thor. Ett självständigt arbete som en förberedelse inför kommande boksamtal och gemensam analys av texten (och ja, vi har läst, samtalat och skrivit tillsammans om bokens inledande kapitel – eleverna läser och analyserar inte hela romanen på egen hand). Just nu är det många lärare från hela landet som vittnar om hur de mer eller mindre tvingas in i förutbestämda mallar och lektionsstrukturer. Intentionen är förstås god. Den gemensamma strukturen ska göra så att fler elever (alla) kan delta och följa med i undervisningen. Men samtidigt … är det inte naivt att tro att ledarskapet i klassrummet och graden av elevdelaktighet står och faller med vilken mall läraren följer (eller inte)? Att säga ”vi måste börja någonstans” håller heller inte riktigt. Varför börja med formen och låta den avgöra hur innehållet ska inordnas? Är det inte bättre att låta innehållet avgöra hur lektionen ska utformas? Om läraren kontrollerar det som sker i rummet eller inte kan avgöras med vilket fokus eleverna lägger på innehållet och vad de ska lära sig. Om läraren lyckas få elevernas uppmärksamhet riktad mot ekvationen, höjdhoppet, fotografiet, ingredienserna, texten, ordet eller kartan spelar formen då någon som helst roll?

I många lektionsmallar ska lärarna börja med att kontrollera och bokföra elevernas närvaro. Det är ju förstås bra att se vilka som är på plats, men det går att göra på många sätt. Ett sätt är att säga HEJ till alla elever när de kliver in genom dörren och göra noteringar om närvaron några minuter in på lektionen när eleverna är igång. Om det första eleverna möter i en uppstart är kontroll signalerar det något och tar tid från något annat som i sin tur skulle kunna ge ringar på vattnet under resten av lektionen. De första minuterna (mötet med läraren och lektionens innehåll) av en lektion är extremt viktiga. Jämför med att i fängsla en publik på teater. Anne-Marie Körling har skrivit någonstans att inledningen är till för samspel och ögonkontakt – inte för kontroll. “Lektionens fokus ska upp genast” är hennes devis.

Om skolans alla lärare gör på exakt samma sätt riskerar det att eleverna slutar lyssna, tänka själva och anstränga sig. Variation tvingar elever till eftertanke. Dessutom signalerar vi till eleverna att vi inte tror att de kan tänka själva. Att vi ger eleverna alla svar visar faktiskt motsatsen.

Skolverket och Skolinspektionen har under snart ett helt decennium tjatat om mål utan att egentligen förstå vad lärare försöker göra i sina klassrum. Om läraren försöker förklara ett “lärandemål” uppstår en hel del problem. Det går nämligen inte förklara vad man ska kunna så att eleven förstår innan eleven förstår. En del av kunskapen är enkel att greppa som tvåans gångertabell, Europas huvudstäder och skenbart enkel som ett visst antal rätt på de nationella provens läsförståelsetest. Andra delar av kunskapen är stundtals flyktig och ett virrvarr av fakta, förståelse, färdigheter, men också erfarenheter, tankar, perspektiv, nyfikenhet, mod och förmåga att omsätta kunskaperna i nya och hittills okända sammanhang. Dessutom jobbar man ibland med “mål” som ryms inom ramen för en lektion, men ganska ofta ligger slutdestinationen långt bortom horisonten.

En lektionsplanering är som en väderrapport (att det är nog så det blir), men man måste alltid vara lyhörd och beredd att improvisera och kanske ändra kurs när så är nödvändigt. Det är omöjligt att helt säkert förutsäga hur eleverna förhåller sig, vad enskilda elever kan komma att göra eller säga. En alltför strikt struktur leder till att eleverna utestängs från allt inflytande över undervisningen och en princip när kartan och terrängen inte stämmer överens så är det kartan som gäller (tack för metaforerna Jan Nilsson).

Sara Persson skrev på Twitter något i stil med: Min erfarenhet säger att alla elever, speciellt de med särskilda behov, behöver struktur och ordning i skolan, men också att de kan krevera av leda. De behöver lärare som älskar sina ämnen och som med entusiasm kan presentera och levandegöra innehållet. Daniel Sandin twittrade: Motsatsen till MÅNGFALD är ENFALD.

Avslutningsvis: Undervisning är ett konstant flöde, en dynamisk process mellan lärare, elever och elever emellan, inte något som kan checkas och bockas av i ett förutbestämt rutsystem. Allt kan inte vara lika. Det är en del av charmen med yrket – att den ena dagen (eller terminen) inte riktigt är den andra lik. Jag har i över 20 år varierat mitt sätt att undervisa och jag tycker väldigt mycket om det. Jag vet att jag inte är ensam… tusentals är de lärare som kontrollerar sina klassrum och ser till att eleverna riktar fokus mot undervisningens innehåll. Utan mall. Snälla, låt oss fortsätta med det.

Vi vill väl att alla elever ska bli unika varelser på den här planeten? Borde det då inte finnas utrymme för många olika sorters lärare också, eller?

En röst för varje lärares rätt att vara autonom

 

A letter from Fred

Om du just nu läser något om kärlek, livsöden, vänskap, död, saknad, sorg och dedikation kanske denna pärla till kortfilm kan passa som ett fint textmöte. Green Shoe Studios anordnar en sångtävling. Vem som helst får skicka in sina låtbidrag. 96-årige Fred har skrivit en sång till sin nyligen bortgångna hustru. Kuriosa: Fred är den äldste (textförfattare) som någonsin legat på Billboard Hot 100 (nr 42).

Filmen passar från årskurs 6 (den saknar text, men det är förhållandevis enkel engelska… och det går ju att pausa med jämna mellanrum för att översätta) och uppåt finns det ingen övre gräns.

Tre sätt att visa och bearbeta film

En film kan visas och bearbetas på många olika sätt. Ett sätt är att bara visa den som förströelse och för att förhoppningsvis få en trevlig stund tillsammans.

Ett annat kan vara att låta eleverna få (egen) tid till eftertanke. Eleverna kan skriva valfria tankar efter filmen om exempelvis: Vilka scener fastnar du för? Varför? Vilket citat är viktigast? Varför? Vilket citat berör dig mest? Varför? Vad tänker du? Hur känner du?

Ett tredje sätt kan vara att tillsammans samtala, analysera och skriva om filmens olika delar. Nedan finns frågor att fundera på, samtala och skriva om. Välj de som passar.

Frågor till filmen

Om tävlingen:

  • Vad handlar tävlingen om?
  • På vilket sätt skiljer sig Freds bidrag åt från de övriga?
  • Vad menar Jacob när han säger ”vi väntade oss inte ett bidrag som Freds”?
  • Hur gick det till när Fred skrev texten?

Om Fred och Lorraine:

  • Hur gick det till när Fred och Lorraine möttes? När möttes de?
  • Hur länge träffades de innan de blev ett par? Hur länge var de tillsammans?
  • Hur beskriver Fred sin hustru?

Om Jacob:

  • Varför blir Jacob så tagen av Freds brev?
  • Vad tycker han om Fred innan han har träffat honom? Hur skapar han sig en uppfattning?
  • Jacob väljer att ge texten liv med musik. Beskriv hans tankar om det.
  • Han gör det gratis. Varför? Hur tar Fred emot beskedet? Hur kan man förklara hans reaktion?
  • Hur känner Jacob sig inför uppspelningen och när han spelar upp sången för Fred? Vilka orsaker finns bakom känslan?

 Om den färdiga sången/videon:

  • Vilken bild får du av Fred och Lorraines relation?
  • Vad har de upplevt under sina år tillsammans?
  • Vad tycker Fred om sången?
  • Vem är mest berörd under och efter lyssningen: Fred eller Jacob? På vilka (olika) sätt blir de berörda?

Jobba vidare: Förslag på skrivaktiviteter

  • Utifrån filmen och sången – skriv en mininovell om Fred och Lorraine från ögonblicket de träffade varandra tills döden skiljde dem åt.
  • Välj en del av Fred och Lorraines liv, t ex när de möttes, började träffas eller när Lorraine låg inför döden. Skriv ett kapitel ur deras liv (berättande text).
  • Skriv en egen dikt/sång/brev till någon som betyder mycket för dig.

Texten finns här: Oh Sweet Lorraine

Undervisning växer fram om Sápmi

Efter läsningen av Tio över ett (som jag skrivit om här: Tio över ett – Ett läsprojekt och En hyllning till läraren) infann sig ett vakuum. Vi var inte färdiga med frågorna om Kiruna, platsens betydelse, rätten till platsen, minnen och rötter, identitet, folkets röst och inte minst konflikter och motsättningar. Laestadius författarskap är präglat av just dessa frågor. En planering växte stegvis fram, mellan varje lektion, som blev både en fördjupning och ett sidospår till läsningen. Under tre lektioner berörde vi: Sápmi, samernas historia, rasbiologin, (det förlorade) språket, nomadskolorna, lappväsendet, markfrågan och l-ordet. Nedan redovisas, i ett enda flöde, undervisningsförloppet som följde.

I samband med inledningen och en föreläsning om Sápmi och samernas historia redde vi ut en hel del ORD OCH BEGREPP som same, ursprungsfolk (olika definitioner), territorium, stat, nomadisk, nationell minoritet, minoritetsspråk, förvaltningsområden.

För att summera inledningen såg vi filmen HUR GÖR MAN FÖR ATT RÄDDA ETT FOLK

Jag letade efter något med en koppling mellan frågorna filmen väckte och boken vi läst. Jag hittade SOMMARPRATET: ANN-HELÉN LAESTADIUS. Vi lyssnade på de femton första minuterna av https://sverigesradio.se/avsnitt/910806 och eleverna funderade på, samtalade och skrev om:

IDENTITET

  • Om kolten, jojken och smyckena på Bokmässan: För vem gör jag det här?
  • Om vem som har rätt att definiera ens identitet: Är du äkta same?

SKOLAN OCH SPRÅKET

  • Om nomadskolan: Att placera barn i en otrygg miljö långt hemifrån
  • Om nomadskolan: Att inte höra till/passa in – “en lapp ska vara lapp”
  • Om nomadskolan: En generation som inte lärde sina barn samiska – att bli fråntagen sitt språk, vad betyder och innebär det?
  • När språket dör: Jag vet inte om morfar och jag pratade med varandra

PLATSENS BETYDELSE

  • Om platsens betydelse: Grävskopor som gnisslar när de skär i teglet och bildar dammpartiklar av 50 år gammalt liv

LAPP SKA VARA LAPP

Vilken betydelse ”lapp ska vara lapp-politiken” har haft var fortfarande svårt för eleverna att förstå vidden av. Vi läste därför artikeln om LAPPVÄSENDET OCH LAPPFOGDAR gemensamt (många ord som kan behöva en förklaring). Många bra texter finns på Samiskt informationscentrum. Deras uppdrag är att öka människors kunskaper om samer och samisk kultur. Nämnda artikeln finns här: http://samer.se/4095. Eleverna fick fundera på och skriva om:

  • Beskriv hur statens politik kontrollerade och begränsade samerna på olika sätt.
  • Mot bakgrund av det du nu känner till om sameras historia, rasbiologiska institutet, nomadskolorna och lappväsendet ska du försöka förklara varför ordet ”lapp” är så negativt laddat.

L-ORDET

”Jag fattar inte. Det heter ju Lappland”, invände någon. ”Vad är det som är så fel med att säga lappar då?”. Vi läste då krönikan VEM BESTÄMMER VAD SOM GÖR ONT? av Laestadius: pedagogiskamagasinet.se/vem-bestammer-vad-som-gor-ont/. Eleverna funderade enskilt på och skrev om:

  • Varför heter krönikan “Vem bestämmer vad som gör ont?”
  • Varför blir AH Laestadius både upprörd och uppgiven över frågan i citatet?
    ”Så det är alltså samerna själva som har bestämt att vi inte får säga lapp?” säger kvinnan då.

Nu föll poletten ned hos dem som tidigare inte riktigt hade greppat problematiken kring språkbruket. Laestadius avslutningsord bidrog starkt till detta:

Om jag står på din fot gör det ont på dig, men inte på mig. Du som får ont är den som kan avgöra om det gör ont eller inte. (AH Laestadius, Pedagogiska magasinet, 21 sept 2018)

För att avrunda återvände vi till SOMMARPRATET då vi lyssnade på delen 15:00-31:45, samt avslutningen 53:30-1:01:50. Eleverna skrev några avslutande ord om de delar som berördes i pratet (t ex om att vara same, kränkningar och identitet).

EN FORTSÄTTNING MED MEÄNKIELI?

Efter en chatt på Twitter med Mattias Nilimaa tipsar han om ett radioreportage som han deltagit i. I detta berättar den före detta elithockeyspelaren Mattias Nilimaa att han saknar meänkieli. ”Han fick aldrig lära sig språket som barn, och nu som vuxen känner han sig halv. Mattias känner att språket stulits från honom.” Reportagen finns här: del 1 och del 2. Om det inte blir ytterligare ett sidospår och en fortsättning på ”Tio över ett” sparar jag intervjuerna till nästa gång minoritetsspråken berörs.

NÄR UNDERVISNING VÄXER FRAM (I BILDER)

När undervisningen växer fram - Ett miniprojekt om samernas historia - Sapmi och lappväsendet

Så här växer ofta undervisningens innehåll fram för mig. Hur planerar du?

Välskrivning – Ett eko från förr?

Någon gång varje termin brukar jag genomföra en lektion välskrivning med mina elever. Det brukar, tro det eller inte, vara väldigt uppskattat av eleverna. Inte minst för att de själva blir varse att de faktiskt kan skriva läsligt och (så) fint (som möjligt). Under lektionens 60 minuter hinner vi med följande aktiviteter:

  • Jag förevisar hur stora bokstäverna ska vara i förhållande till varandra. Tak, golv och källare ritas upp på tavlan vid sidan av linjerna. Det är begrepp som eleverna känner igen (med glädje). Jag visar också hur bokstäverna ska formas. Först skriver eleverna versalerna (i grupper om fem) och därefter gemenerna.
  • När vi ändå har alfabetet framme blir det några parvisa övningar: Säg alfabetet (varannan bokstav). Turas om att börja! Utmaningen: Testa rabbla bakifrån!
  • Fler alfabetsövningar: Säg bokstaven efter (valfri bokstav). Upprepas fem gånger var. Därefter: Säg bokstaven före (valfri bokstav).
  • Träna på uthållighet. Använd något aktuellt. Lägg fram en text som eleverna ska skriva av så fint de kan. Jag läser några beskrivningar av Mumindalens karaktärer då vi precis läst ut Trollkarlens hatt. Eleverna väljer figur och skriver (av) tio valfria meningar.

Välskrivning - Att träna på sin handstil för ökad självkänsla

Det brukar bli en fin stund när eleverna själva betraktar sina bokstäver och konstaterar… jo, det blir ju riktigt fint.

Handstil och självkänsla.

Till sist tränar vi på namnteckningar. Många har ingen och vet heller inte vad man ska ha en namnteckning till. Jag går laget runt och skriver förslag på tavlan såsom jag skulle ha skrivit. Under några minuter får eleverna testa sig fram. Några är försiktiga och testar eftertänksamt 3-4 varianter, medan andra krutar på och fyller snabbt ett papper med mer eller mindre genomtänkta versioner. Jag avslutar lektionen med att säga: Vi ska träna på namnteckningar fler gånger under våren. Innan sommaren kommer ni att forma en underskrift som känns som ditt ”jag”.

Handstil och identitet.

Välskrivning är inte bara ett eko från förr.