Kategori: Miljö

Drömmen om en ny gammal skola – del 3

Lejonströmsskolan i Skellefteå var tidigare Kaplan gymnasieskola, men är sedan några år tillbaka ombyggd till en skola för F-9 med tre eller fyra paralleller. Speciallärare Rikard Lindfors, tillika barndomsvän, guidar mig runt på skolan som kommer att överraska mig. Framförallt de generösa ytorna och genomtänkta lösningarna med kombinationen klassrum, grupprum till varje klassrum och en stor studiehall som fyra klasser delar på imponerar. Liksom generösa biytor för av- och påklädning. Dessa ytor finns inte i nybyggda skolor. Vi pratar om att kvadratmeterpriset blir så viktigt när man bygger nytt att det ofta blir lite trångt.

Entré

Ingen flashigt och påkostat. Ny inramning och lite färg. Det gamla teglet funkar ett tag till.


Klassrumsbilder

Klassrum med ändamålsenliga och traditionella möbler. Snyggt!

Ljudet i klassrummen

Det är en hörselskola så alla klassrum är utrustade med ljudanläggning och mikrofoner till lärare och elever (på bänkarna). Eleverna lär sig att vänta på sin (tal)tur och att lyssna. Det är tyst i rummen då kvalitativa ljudplattor i taken och tennisbollar på stolarna dämpar. Bollar får man av tennisföreningen i stan när de inte går att spela med längre.




Grupprum och studiehallar

Varje klassrum har ett eget grupprum. Läraren kan ha koll på vad som händer i rummet genom små gluggar. Ingång från klassrummet, men även utifrån studiehallen. Då kan grupprummet användas av andra när klassläraren inte använder det. Studiehallen ligger i mitten av fyra klassrum. I like it a lot!


Kapprum och torkrum

Kapprummen är generöst tilltagna. Eleverna har gott om plats. Dessutom, istället för torkskåp, kan barnen själva hänga upp blöta kläder i ett torkrum!

Övriga salar på skolan

Matsal. Aula. Stort bibliotek. Gympasal (med ordentliga förvaringsutrymmen). Uppehållsrum med pingis, biljard, böcker och en fritidsledare – min gamla! Så roligt att träffa Susanne i elevhavet och se att hon fortfarande är lika engagerad som hon var för… hmm… 30 år sedan!


Skolgården

Lekplatser. Fotbollsplan på sommaren och ishockeyplan på vintern. Lika generöst med ytor ute som inne!


Tankar efter besöket

Jag har besökt många nya skolor, läs Drömmen om en ny skola och Drömmen om en ny skola – del 2, och blivit både imponerad och fundersam vid samtliga besök. På Lejonströmsskolan har man valt funktion före form och trender. Resultatet – en mycket ändamålsenlig och funktionell skola! Utan att glänsa hamnar den på topp 3-listan av alla skolor jag har besökt. Tack!

Drömmen om en ny skola – del 2

Jag jobbar i en skola byggd 1952 som sjunger på sista versen och hoppas att jag får uppleva en ny. Jag har haft förmånen att få besöka ganska många nya skolor (skrivit om några här: Drömmen om en ny skola). När jag kommer till ett nytt ställe tittar jag gärna på skolor för att samla på intryck till vår nya skola. Utvändigt. Invändigt. Skolgården. Under sportlovet har jag varit hemma i min barndoms stad Skellefteå. Här händer det massor på skolfronten. Nya skolor poppar upp som svampar. En av dem ligger på Morö backe. Tack Morö backe skola för ett mycket trevligt besök på er fina skola! Några bilder från mitt besök:

Entrén

En rustik, maffig, tydlig och talande entré. Den här skolan ska stå kvar ett tag. Skolan är stolt.

Hallen

En skofri skola. Värmeslingor i golven. Mindre ljud och eleverna drar in mindre smuts. Fiffigt!

Entréhallen

Eleverna kan samlas på läktaren eller vid kaféet för skönt morgonhäng. Senaste skolinfon på TV:n! Smart.

Bibliotek

Skolan är ju nybyggd och alla salar är inte helt färdigställda. Biblioteket, som är centralt placerat, är under uppbyggnad. Det är litet, men det blir mysigt!

Lärmiljöer

Olika möbler i alla klassrum för sittande och stående arbete. Tillsammans eller enskilt/avskild arbete i och utanför salarna. Olika grupprum i anslutning till salarna.


Biytor

Inte många kvadrat som inte är ändamålsenliga. Toaletterna, som är många, är placerade i passager så att andra har uppsyn. På döda ytor finns soffor eller studieplatser.

Generella tankar om en ny skola

Vid samtliga skolbesök berättar och poängterar ALLA att lärare och elever måste vara delaktiga i planeringsprocessen av den nya skolan för att minimera fel. Några av de saker som ofta dyker upp vid besöken är:

  • Hur klassrummen är utformade, placerade och dimensionerade. Ändamålsenliga och tillräckligt stora?
  • Grupprummens placering och utformning. Glas, ljusinsläpp och insyn är bra på ett sätt, men också mindre bra för att skapa avskildhet och lugn.
  • Det finns många roliga och flashiga möbler, men det måste få plats en hel klass i salen också.
  • Ergonomi – hur sitter och står man bäst under en hel skoldag?
  • Teknisk utrustning och el. Ska alla salar ha samma utrustning? I vilket syfte? Möjligheter och begränsningar? Kompetens hos personalen? Behov?
  • Förråd och förvaring, till exempel idrottssalens olika redskap eller NO-salarnas allt material.
  • Arbetsplatser för lärare – stationära eller flexibla?
  • Flöden till och från klassrum, matsal, idrott, slöjd, hemkunskap och andra salar. Hur undviker man flaskhalsar och störningsmoment?

Och säkert tusen andra saker… jag är ju varken ekonom, arkitekt eller byggnadsingenjör… men jag är lärare och jag vet hur jag vill ha det i mitt klassrum. Lärare är dessutom vana att organisera, överblicka och tänka flera steg framåt. Jag hoppas därför att lärare får vara med och påverka utformningen av de skolor som byggs runt om i landet. Eleverna har också mycket att berätta om sin arbetsmiljö. Det är väl inte mer än rätt att de också får vara med och säga sitt?

Från Jessica Schiefauer till Fantomen

En av tjusningarna med att undervisa är att ta små sidospår. Ibland blir det lyckade utflykter och ibland hamnar man i diket. Oftast är väl sidospåren mediokra. Som det här… men det var värd det!

Vi lyssnar på den fantastiska radionovellen Barnen som lekte i Hinternasswald som tar fart när två kompisar leker superhjältar. Harry är Fantomen och Franz är Tarzan. De klär ut sig med ”morsans sjalar” och springer omkring i skogen. Någonstans där poppar det upp minnesbilder och en trivial idé tar form. Jag stannar vid lämpligt tillfälle, innan dramaturgin drar iväg åt ett annat håll. Vilka litterära förebilder hade ni som barn? Vad var det som ni tyckte om och såg upp till? Jag berättar om min favorithjälte:
Djungelordspråk Fantomen Fredrik Sandström
Jag försökte förklara vad jag gillade med Fantomen. Mycket av det ryms i de legendariska Djungelordspråken. De fetmarkerade är mina topp tre. Vilka är dina favoriter? Lee Falks tolv ursprungliga ordspråk är:

  • Att vakna i mörkret och se Fantomen – en fasa för onda män.
  • Den som ser Fantomen utan mask dör en fasansfull död.
  • Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man.
  • Du hittar aldrig Fantomen – han hittar dig.
  • Då Fantomen frågar svarar man.
  • Då Fantomen rör sig står blixten stilla.
  • Fantomens röst isar i blodet.
  • Fantomen har tio tigrars styrka.
  • Fantomen har tusen ögon och tusen öron.
  • Fantomen smyger tystare än djungelkatten.
  • Fantomen är hård mot de hårda.
  • Sikta aldrig på Fantomen.

Eleverna satte igång att skriva om Fantomen, Pippi, Powerpuffpinglorna, Hulken, Spiderman, Transformers, Askungen och Tarzan. De berättade för varandra om sina favoritfigurer och minnen. Vi hann inte lyssna klart på novellen av Jessica Schiefauer (det gör vi nästa vecka) på grund av mitt lilla infall, men det var det värt. Efter lektionen dröjer sig en elev kvar och sneglar på lådan med Fantomentidningar…

Fredrik, får jag låna en av dina Fantomen?

Vi delar och lär av varandra

Det finns oändligt många sätt att lära av varandra. Tryckta texter i olika format är bara ett sätt att dela med sig. Tre elevröster från morgonen:

Alltså Fredrik, du vet att jag slänger de där häftena på en gång efter lektionen är slut?!
Va?! Det gör inte jag. Jag lägger dem i en sparlåda.
Jag har kvar alla i mitt skåp.

Trots att eleverna uttrycker olika förhållningssätt till de regelbundna små produktionerna av elevtexter är det knäpptyst i klassrummet när jag jag delar ut den senaste. Eleverna läser intensivt i tio minuter och tar del av klasskamraternas tankar, åsikter och känslor om olika digitala fenomen. Tankar som har väckts genom läsning av Savannen (Bradbury).
En enkel produktion till klassrummet - Av Fredrik Sandström

Lite senare hänger jag upp några andra elevtexter skrivna till bilder ur Are You Lost In The World Like Me (Moby). Jag ser hur några elever sneglar, upptäcker och läser sin egen text. Såklart även de andra texterna. Under resten av dagen, när jag har andra klasser i samma sal, läser även dessa elever texterna på väggen. Två killar så intresserat att de missar min genomgång.
Moby Are You Lost In The World Like Me - Av Fredrik Sandström

Det tar förvisso en del tid att fixa till, men det är väl investerad tid när man ser att det händer något med eleverna när texterna finns där. Elever som läser något som en annan elev har skrivit. Gott så!

Gräns för godkända elever?

Känner du någon (vuxen) som är intresserad av och kunnig inom konst, litteratur, foto, teknik, idrott, matlagning, hantverk, språk, miljö, naturvetenskap, globala och nationella samhällsfrågor? Nej, tänkte väl det! I skolan möter eleverna väldigt många ämnen och de förväntas bli ”godkända” i samtliga, trots att vi själva inte lever upp till dessa krav. Dessutom är själva terminologin både mänskligt och logiskt bekymmersam. Godkänd? Enligt vem? Enligt vad? I vilket syfte? Det är faktiskt en gåta att införandet av gränsen för ”godkänd” inte föregicks av en vild och hetsig diskussion!

För inte så länge sedan hade vi ett betygssystem med siffror (1-5) där betygen fördelades enligt en normalfördelningskurva som kalibrerades med hjälp av standardiserade prov (idag nationella prov). Den största andelen fick betyget tre vilket motsvarade en medelmåttig prestation, något färre fick fyror och de allra duktigaste fick en femma. Något färre än medel fick betyget tvåa och en liten andel elever fick en etta. I och med införandet av en gräns för godkänd (G och sedan E) verkar de elever som tidigare fick betygen tvåa och etta mirakulöst nog vara borta, framförallt i debatten.

I systemet med gränsen för godkänt ligger en del inbyggda dilemman som skapar mycket svårlösta problem och mängd bekymmer för samtliga inblandade. Gränsen leder ofta till en ”jakt” på elever som ska göra den ena efter den andra uppgiften för att nå minst ett E. Jakten genererar stress, både hos eleven och läraren. Gränsen avgör nämligen om eleven ska få gå vidare till gymnasiet och påbörja sin resa mot en dröm och kanske ett framtida yrke. Alltför många F och framförallt F i något av ämnena engelska, matematik och särskilt svenska riskerar att grusa dessa framtidsplaner.

Eleven mår ofta redan dåligt för att hen inte presterar tillräckligt (i mängd eller i kvalitet) och jakten skapar en omänsklig press, vilket inte sällan framkallar stress som faktiskt leder till att eleven lär sig mindre och kommer ännu längre ifrån godkända betyg. Negativ stress är lärandets värsta fiende. Dessutom identifierar sig eleven ofta med betygen. A=smart, ambitiös, duglig=jag är en bra människa. F=trög, lat, värdelös=jag är en dålig människa.

Betyg, bedömning, hets, press, stress, godkänd - om en skola där eleven mår allt sämre. Av Fredrik Sandström


Vårdnadshavare 
ser barnets situation ur ett annat perspektiv. Ofta framstår skolans, eller lärarens, krav som helt orimliga i förhållande till elevens nuvarande förmåga. I kontakt med skolan/läraren får vårdnadshavaren ofta samma svar (till exempel med hänvisningar till läroplan och kunskapskrav). Det blir ett fäktande mot väderkvarnar.

Läraren står inför flera dilemman. Läraren ska skapa förutsättningar att lära eleven så mycket som möjligt och samtidigt bedöma elevens förmågor. Läraren ska värna om elevens hälsa samtidigt som hen är en tjänsteman med ett bedömningsuppdrag. Läraren ska utgå ifrån elevens starka sidor och samtidigt (delvis) fokusera på elevens svagaste. Till sist, den som jag tycker är allra svårast, läraren ska med kännedom om elevens förutsättningar, till exempel fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska vara den som ska avgöra hur elevens framtid de närmaste åren ser ut. Ett betyg i svenska avgör om eleven får börja sin vuxenbana och studera till lastbilschaufför, snickare, elektriker, grävmaskinist, statsvetare eller lärare. Det är inte mänskligt, vare sig för eleven eller läraren.

Skolledning och huvudman vill såklart elevens bästa, men också att skolan framstår i god dager, ”på den här skolan eller i den här kommunen har vi stor andel godkända elever”. Därför pressar ledningen på enskilda skolor, arbetslag och enskilda lärare att ”se till” att öka andelen godkända elever.

Summa kardemumma innebär denna gräns för elev, vårdnadshavare, lärare och ledning otaliga möten, planeringar, alternativa uppgifter och uppföljningar för att försöka få eleven att nå godkända betyg. Det är enormt resurskrävande för alla parter – tid och energi. Men frågan som borde ligga i fokus glöms ofta bort, nämligen den om eleven verkligen lär sig mer av allt detta? Jag är tveksam. Dessutom riskerar den direkta och indirekta påtryckningen på läraren från olika håll (elev, vårdnadshavare, elevhälsa, rektor, huvudman) att leda till betygsinflation.

Vid sidan av den faktiska stressen eleven utsätts för, som påverkar självförtroende och självkänsla och därmed elevens hälsa och framtida liv, finns finns det dessutom flera andra uppenbara risker med ett ständigt mätande och kontrollerande av elevens kunskaper. Några är:

  • Kunskap fragmenteras och förenklas.
  • Vi letar efter kortsiktiga och enkla lösningar på komplexa frågor.
  • Vi blandar ihop betyg och resultat med faktisk kunskap.

Men hur ska vi ha det istället då?

De olika ämnenas syfte, centrala innehåll och kunskapskrav (de som betygssätt) kan i det stora hela finnas kvar. Ta bort värdeorden – de är ändå ingen garant för att bedömningen är objektiv. Nationella proven kan finnas kvar och fungera som en måttstock för vad som anses vara en medelmåttig prestation. Med autentiska elevexempel kan det dessutom finnas ungefärliga nivåer för 1, 2 och 4, 5. Baserat på hur skolan och klassen presterar på nationella prov, autentiska elevexempel i tillhörande bedömningsmaterial, lärarens erfarenhet och i regelbundna bedömningssamtal lärare emellan sätter läraren betyg. Enskilda avvikelser mellan provresultat och betyg tillåtes (som det är idag). Fyror och femmor ska inte kunna ta slut. Om betygsskalan ska vara 1-5, 1-10 eller några andra intervall kan diskuteras, men det viktiga är att stupstocken tas bort (gränsen för godkänd).

Matriser totalförbjudes. Läraren sätter betyg på en uppfattning och uppskattning av elevens totala förmåga i ämnet. Elevens eventuella skiftande förmågor i ämnet viktas.

Alla elever får behörighet att söka till gymnasiet.

Vilken skola vill vi sätta våra barn i?

Det hade ju varit trevligt om politiker och tjänstemän vågade prata om denna, för väldigt många elever, mycket viktiga och centrala fråga! Är det verkligen rimligt att skolan ska ”godkänna” barn och ungdomar? Är det så himla smart? För den enskilde eleven och samhället i stort? Har vi inte skapat en cynisk sorteringsapparat som avgör om unga vuxna är dugliga och användbara? Är det en sådan skola vi vill sätta våra barn i? Har inte alla elever rätt att växa i skolan – i alla avseenden?

Jag har inga klara svar på hur skolans betygssystem ska se ut, men anser nog att de senaste tio årens kurs med ett enormt fokus på bedömning, leder oss med snart utbrända motorer raka vägen mot en rejäl grundstötning!

Fokus på lärande

Jag börjar läsåret 2018/19 med en liten tanke om vilket perspektiv vi väljer att fokusera på i samtal om och i skolan. Under sommaren har jag träffat många föräldrar med barn i olika skolåldrar. Nästan alla vittnar, sorglig nog, om en oroande tendens. Barnen berättar att lärarna ofta pratar om krav, prov, betyg och hur viktigt det är att prestera! Lika många föräldrar pratar om barn som går till skolan med stukat självförtroende och en klump i magen. Press leder till stress! De ord vi väljer i alla våra samtal om skolan kommer att prägla skolans praktik. Praktiken påverkar barnen.

Hur vore det om politiker, tjänstemän (Skolverket och Skolinspektionen), huvudmän, rektorer, lärare, vårdnadshavare och allmänheten försökte dra ned på antalet ord som signalerar just detta, exempelvis: krav, prov, test, diagnos, prestation, rest, betyg, matris, bedöma, prestera, godkänd, F-varning, underkänd och icke godkänd.

Borde vi inte fokusera fler samtal om och i skolan hur barnen ska lära sig massor och mängder av nya saker?! Då kanske vi skulle prata mer om förväntningar, lärande, kreativitet, skapande, nyfikenhet, mod, respekt, tolerans, solidaritet, gemenskap… och kunskap!

Seriestrippen är min egen. Den får du använda om du anger källan. Länk till bildfil här eller högerklicka på bilden:
Bedömningshets, press, stress, nationella prov, krav, prestation, betyg, godkänd och underkänd. En seriestripp om skolan av Fredrik Sandström

Inte i ett veckobrev till…

Häromdagen samtalade många av skolans lärare om hur vi kommunicerar digitalt med våra elever och vårdnadshavare, bland annat ur tillgänglighetsaspekten. Vi kunde enas om många saker, till exempel:

  • typsnitt,
  • teckenstorlek,
  • färger,
  • hierarkier,
  • och sidstrukturer (navigation).

Läs mer om detta här: Presentera vad, varför och hur. Om det trampades på ömma tår, Comic Sans-användare? Ja. Men ibland måste vi våga göra det.

Comic Sans är lekfullt, barnsligt och ledigt. Alltså passar det möjligtvis till inbjudningar, kalaskort, personliga hälsningar och i serietidningar. Det passar inte i offentliga rapporter, längre akademiska texter, skolans pedagogiska deklaration och inte heller i veckobrev. Skolan är en organisation, med yrkesverksamma akademiker, vars syfte och innehåll ofta formuleras i skriven text. I strävan efter att framstå som professionell, till exempel genom att sända ett enhetligt budskap i allt skolan kommunicerar, används med fördel enhetligt typsnitt. Eller?

Ja, men är det inte du som är löjlig nu Fredrik?! Jo, en aning, kan jag tillstå. Att få hög puls av ett malplacerat typsnitt är aningen överdrivet. Men det är inte bara jag som har förväntningar på text och egentligen allt som omger oss i vardagen. Vi har vanligtvis inte vantar på sommaren, kortbyxor på vintern och pyjamas på ett bröllop. ”Formgivning av bokstäver fungerar ungefär som kläddesign. Olika kläder signalerar olika saker i olika sammanhang. På samma sätt blir typografin en kostym åt det budskap den ska presentera. Det har att göra med utseende och trovärdighet, säger Arina Stoenescu” i Sanslös kamp (SvD).

Dan Gilbert, huvudägare till basketklubben Cleveland Cavaliers blev så rasande när lagets stjärna LeBron James värvades av konkurrerande Miami Heat,  att han skickade ut ett öppet brev. I en melodramatisk ton kallade LeBron James bland annat för en feg svikare. Nätet exploderade. Inte på grund av innehållet, utan formen på bokstäverna. Gilbert skrev nämligen sitt utbrott med Comic Sans. Twitter gick bananas. En kommentar var: ”någon som skriver officiella uttalanden i Comic Sans borde inte få driva ett NBA-lag”.

Det finns klara indikationer (bland annat otaliga nätverksgrupper som vill förbjuda typsnittet i offentliga miljöer) på att typsnittet är illa omtyckt och framstår som oseriöst. Varför överhuvudet taget utsätta sig för risken att bli illa omtyckt och framstå som mindre seriös? Jessica Gedin skriver i Språktidningen: ”Och kanske är det det som skrämmer mig mest ändå. Mer än maskinskrivna hatbrev och ilskna tvättstugelappar: att vårt skolsystem är infiltrerat av människor som uttrycker sig i Comic Sans. Att elevernas kunskapshunger ska hindras av ett bulligt, gulligt serietidningstypsnitt där kunskapsföraktet står tydligt utskrivet mellan raderna”. Läs hela hennes text här

Läs en djuplodande analys av typsnittet här. Bland de roligaste om Comic Sans jag stött på finns här: You´re a Comic Sans criminal – but we´re here to help you

Om ett skolgemensamt typsnitt är en liten fråga för skolan? Japp! Oviktig? Nä. Det är de välslipade detaljerna som skapar en vass helhet!