Kategori: Miljö

Vill du bli dagens skämt?

Ur ett elevperspektiv finns det mycket att fundera på i och med att en del av undervisningen nu har blivit digital. Du utelämnar dig själv på ett helt annat sätt än vad du gör i ett klassrum. Allt du skriver, gör och säger riskerar att bli synligt för alla (på en gång). Har vi ens frågat eleverna om de vill detta? Hur många elever upplever stress för att de antingen sitter tysta och inte deltar eller tvingas säga något de egentligen inte vill? Dessutom med den uppenbara risken att bli inspelad, delad och till allmänt åtlöje på någon annan digital plattform med eller utan vetskap om detta. Flera lärare och elever har vittnat om att det har skett.

Skolor och lärare har yrkesetiska regler att förhålla sig till. Några är:

Alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet samt skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier. /…/ Vara varsam med information om eleverna och ej vidarebefordra information som mottagits i tjänsten om det inte är nödvändigt för elevens bästa. /…/ Lärare visar god kollegialitet men inte på ett sådant sätt att det kan leda till en handling eller underlåtenhet som kan skada eleverna.

I klassrummet har lärare möjlighet att övervaka och kontrollera mycket av vad som sker med mobiltelefonerna. På vilket sätt kan skolor leva upp till de yrkesetiska reglerna nu? Vid distansundervisning med bild och/eller ljud bör man fundera åtminstone på:

  1. Hur säkra är våra system? Vem har tillgång? Hur?
  2. Förstår användarna spelreglerna?
  3. Hur kontrollerar vi att reglerna efterlevs?
  4. Vad händer om någon bryter mot spelreglerna?

En annan aspekt av den påskyndade och påtvingade digitaliseringen rör läraren. Hur många känner sig egentligen trygga med att undervisa med bild och/eller ljud eller lägga upp filmer inför en okänd publik? Jag kanske är cynisk, men tror ni inte att det finns några som sitter granskar lärarens minsta rörelse och ordval? Om inget annat verkar SVT* tycka att det är roligt att lärare granskas in i minsta detalj i dessa tider: Svenska nyheter, ca sju minuter in i programmet.
*Läraren har givit SVT tillstånd att visa filmsekvensen

Distansundervisning med eller utan fjärrinslag kräver väldigt mycket av både lärare (skrivit om här) och av elever (skrivit om det här). Så… snälla… hitta sätt att hantera gymnasiets skolstängning och den höga elevfrånvaron i grundskolan som är säkra, hanterbara och rimliga i dessa tider. Hemuppgifter med stöd via mail och telefon räcker mer än väl. Eller vill du bli dagens skämt eller riskera att någon av dina elever blir det?

En bild av skolan

Ibland händer något som inte går att förklara. När en text möter eleverna vid exakt rätt tidpunkt och en sorts bubbla infinner sig. Jag var med om en sådan i morse. Det är skola när den är som allra bäst!

En klass läser ”En ö i havet” på morgonen och det är alldeles tyst. En stillsam stund i ett stormande hav. En isolerad ö. Vi läser om Steffi och Nelli som flyr till Sverige. Oroliga tider. Omtumlande. Svårt.

Idag läser vi sidorna när flickorna firar jul i ett snötäckt Sverige. Om barn som skrattar, leker och åker kälke i pulkabacken. Det blir något hoppfullt över läsningen. Som ett parallellt universum till det som sker utanför texten i omvärlden. En fin stund. En bild av skolan.

Jag gillar struktur, men…

En av mina närmaste vänner kallade mig för strukturfascist en gång och ja… kanske råkar jag gilla ordning och reda! Jag förbereder mig noga inför varje lektion, både med innehållet och utformningen, och funderar på hur jag kan presentera lektionen för eleverna på bästa sätt. Ett redskap som räcker långt för att skapa just ordning och reda är en tavla. Jag delar in tavlan i sektioner, skriver alltid från vänster till höger och lämnar utrymme för att kunna göra kompletteringar, pilar och markeringar. Så här såg det ut efter en lektion när jag lät frågor och uppgifter till undervisningens innehåll, steg för steg, växa fram på tavlan:

Eleverna var fullt fokuserade under 60 minuter, trots att det inte fanns någon information om lektionens ramar. Eleverna läste, tänkte och skrev om tre kapitel ur En ö i havet av Annika Thor. Ett självständigt arbete som en förberedelse inför kommande boksamtal och gemensam analys av texten (och ja, vi har läst, samtalat och skrivit tillsammans om bokens inledande kapitel – eleverna läser och analyserar inte hela romanen på egen hand). Just nu är det många lärare från hela landet som vittnar om hur de mer eller mindre tvingas in i förutbestämda mallar och lektionsstrukturer. Intentionen är förstås god. Den gemensamma strukturen ska göra så att fler elever (alla) kan delta och följa med i undervisningen. Men samtidigt … är det inte naivt att tro att ledarskapet i klassrummet och graden av elevdelaktighet står och faller med vilken mall läraren följer (eller inte)? Att säga ”vi måste börja någonstans” håller heller inte riktigt. Varför börja med formen och låta den avgöra hur innehållet ska inordnas? Är det inte bättre att låta innehållet avgöra hur lektionen ska utformas? Om läraren kontrollerar det som sker i rummet eller inte kan avgöras med vilket fokus eleverna lägger på innehållet och vad de ska lära sig. Om läraren lyckas få elevernas uppmärksamhet riktad mot ekvationen, höjdhoppet, fotografiet, ingredienserna, texten, ordet eller kartan spelar formen då någon som helst roll?

I många lektionsmallar ska lärarna börja med att kontrollera och bokföra elevernas närvaro. Det är ju förstås bra att se vilka som är på plats, men det går att göra på många sätt. Ett sätt är att säga HEJ till alla elever när de kliver in genom dörren och göra noteringar om närvaron några minuter in på lektionen när eleverna är igång. Om det första eleverna möter i en uppstart är kontroll signalerar det något och tar tid från något annat som i sin tur skulle kunna ge ringar på vattnet under resten av lektionen. De första minuterna (mötet med läraren och lektionens innehåll) av en lektion är extremt viktiga. Jämför med att i fängsla en publik på teater. Anne-Marie Körling har skrivit någonstans att inledningen är till för samspel och ögonkontakt – inte för kontroll. “Lektionens fokus ska upp genast” är hennes devis.

Om skolans alla lärare gör på exakt samma sätt riskerar det att eleverna slutar lyssna, tänka själva och anstränga sig. Variation tvingar elever till eftertanke. Dessutom signalerar vi till eleverna att vi inte tror att de kan tänka själva. Att vi ger eleverna alla svar visar faktiskt motsatsen.

Skolverket och Skolinspektionen har under snart ett helt decennium tjatat om mål utan att egentligen förstå vad lärare försöker göra i sina klassrum. Om läraren försöker förklara ett “lärandemål” uppstår en hel del problem. Det går nämligen inte förklara vad man ska kunna så att eleven förstår innan eleven förstår. En del av kunskapen är enkel att greppa som tvåans gångertabell, Europas huvudstäder och skenbart enkel som ett visst antal rätt på de nationella provens läsförståelsetest. Andra delar av kunskapen är stundtals flyktig och ett virrvarr av fakta, förståelse, färdigheter, men också erfarenheter, tankar, perspektiv, nyfikenhet, mod och förmåga att omsätta kunskaperna i nya och hittills okända sammanhang. Dessutom jobbar man ibland med “mål” som ryms inom ramen för en lektion, men ganska ofta ligger slutdestinationen långt bortom horisonten.

En lektionsplanering är som en väderrapport (att det är nog så det blir), men man måste alltid vara lyhörd och beredd att improvisera och kanske ändra kurs när så är nödvändigt. Det är omöjligt att helt säkert förutsäga hur eleverna förhåller sig, vad enskilda elever kan komma att göra eller säga. En alltför strikt struktur leder till att eleverna utestängs från allt inflytande över undervisningen och en princip när kartan och terrängen inte stämmer överens så är det kartan som gäller (tack för metaforerna Jan Nilsson).

Sara Persson skrev på Twitter något i stil med: Min erfarenhet säger att alla elever, speciellt de med särskilda behov, behöver struktur och ordning i skolan, men också att de kan krevera av leda. De behöver lärare som älskar sina ämnen och som med entusiasm kan presentera och levandegöra innehållet. Daniel Sandin twittrade: Motsatsen till MÅNGFALD är ENFALD.

Avslutningsvis: Undervisning är ett konstant flöde, en dynamisk process mellan lärare, elever och elever emellan, inte något som kan checkas och bockas av i ett förutbestämt rutsystem. Allt kan inte vara lika. Det är en del av charmen med yrket – att den ena dagen (eller terminen) inte riktigt är den andra lik. Jag har i över 20 år varierat mitt sätt att undervisa och jag tycker väldigt mycket om det. Jag vet att jag inte är ensam… tusentals är de lärare som kontrollerar sina klassrum och ser till att eleverna riktar fokus mot undervisningens innehåll. Utan mall. Snälla, låt oss fortsätta med det.

Vi vill väl att alla elever ska bli unika varelser på den här planeten? Borde det då inte finnas utrymme för många olika sorters lärare också, eller?

En röst för varje lärares rätt att vara autonom

 

I huvudet 2019

Inte mycket har förändrats i skolan på nationell nivå under året, trots intensiva debatter om nedskärningar, skolreformer, läroplan, betyg och undervisning. De två första utvalda texterna från 2019 sätter fingret på tendenser som gör mig bekymrad och de texter som följer handlar mer om egen praktik. Alla texter visar dock på vilka möjligheter vi lärare har att faktiskt utforma undervisningen som vi vill. Friutrymmet är fortfarande stort – det gäller att utnyttja det!

Antalet kontrollfunktioner i skolan har ökat. Det är fler bedömningsstöd, screeningar och nationella prov än någonsin, och som ett brev på posten följer riktade åtgärdsprogram eller läromedel som lovar att rätta till elevens tillkortakommanden. Går det att lägga fokus på annat än bedömning? Svenska bortom (nästan) all kontroll

Lärare som värnar alla elevers rätt att lära sig läsa och skriva kan paradoxalt nog framstå som “elevfientliga” i andras ögon. Men att överge strävan att alla elever ska bli läs- och skrivkunniga, är ett gigantiskt svek. Vilka risker finns egentligen med att tala så mycket om ”extra anpassningar” som vi verkar göra? Det är ett svek att anpassa bort rätten att lära sig läsa och skriva

Flera gånger per termin lyssnar jag på elevernas läsning i klassrummet (när de läser enskilt eller i par) och under flera år har jag samtalat enskilt med varje elev om läsvanor och inställning till läsning i början av årskurs 7. Nytt för detta läsår är att jag följer upp samtalet i höstas med ett nytt nu, nästan ett läsår senare. Vad händer när eleven upptäcker sin egen (läs)utveckling? Det är mumsigt att läsa. Hur kan man uppmärksamma att eleven är en läsare? Jag är en läsare

Jag upplever att en del elever, oavsett vilken titel vi läser, inte riktar tillräckligt mycket fokus mot texten. När vi läser, tänker och samtalar om texten vill de gärna lämna den och börjar relatera till sig själva och andra. De har skummat ytan och drar förhastade slutsatser vad texten handlar om, tematik och budskap, och resonerar om dessa ämnen genom sig själva istället för genom boken och dess karaktärer. Det blir sällan en förflyttning av perspektiv utan snarare en cementering av redan befintliga. Frågornas betydelse är centrala. De styr åt vilket håll samtal och skrivande tar vägen. För att göra betydelsen av att faktiskt läsa, förstå och komma ihåg vad man läser synlig för eleverna har jag testat: Skönlitteratur och läxförhör

Ulf Teleman har skrivit något i stil med att överordnat alla pedagogiska metoder är att eleverna använder språket i funktionella sammanhang och att eleven har/får självförtroende att våga skriva. När eleverna bara skriver, skriver och skriver och Förutsättningar att skriva

Någonstans på vägen har vi i skolan tappat bort att läsning, skrivande och språk är roligt. Ett nyfiket utforskande och prövande kan ta eleverna med på oanade vägar, till exempel av och med poesi, som kan vara både enkelt och utmanande. Hur kan man komma igång med poesi? En dikt om folk och Arvet efter Hellsing – Blandade djur

En roligt (åter)upptäckt under året – det är något med textens tomrum som kittlar fantasin: Miniskriva till mattans tomrum och Bokens förlorade kapitel

TACK FÖR ATT DU HAR LÄST! GOTT NYTT ÅR!

Jag är en läsare

Idén att synliggöra läsning finns i olika former, till exempel Jenny Edvardssons Synliggöra läsningen på kartor och Karin Herlitz Bokväggen. När jag jobbade på låg- och mellanstadiet för 100 år sedan var lamineringsmaskinen min bästa kompis. Jag minns att mina elever fick körkort för gångertabellerna (lika klassiskt som symaskinskörkortet?). Jag kombinerar synliggörandet och körkortsidén och delar ut till mina elever som nu slutar nian en samling av några av de texter som vi har läst, samt tänkt, pratat och skrivit om.

Tanken är att de enkelt ska få en överblick/dokumentation i fickformat av de texter vi har läst för att kunna:

  • minnas tillbaka,
  • få en bekräftelse på att de faktiskt har erövrat utmanande texter,
  • bli stärkta i bilden av sig själva som läsare.

Några kort kommer säkert att hamna i papperskorgen, några i bakfickan för att sedan bli förstörda i tvätten och några slängs ned i en byrålåda. Men några lappar kommer efter några år att plockas fram, kanske vid en städning, och eleven kan då blicka tillbaka och minnas, få bekräftelse och bli stärkt i sin identitet som läsare. Om det så bara är en elev som sparar och tittar på kortet då och då är det värt tiden att göra dessa kort (som för övrigt går ganska snabbt att tillverka).

Trevlig sommar och tack för att du har läst! Ses nästa läsår 🙂

Jag är en läsare - Identifiera sig själv som läsare - Av Fredrik Sandström

Drömmen om en ny gammal skola – del 3

Lejonströmsskolan i Skellefteå var tidigare Kaplan gymnasieskola, men är sedan några år tillbaka ombyggd till en skola för F-9 med tre eller fyra paralleller. Speciallärare Rikard Lindfors, tillika barndomsvän, guidar mig runt på skolan som kommer att överraska mig. Framförallt de generösa ytorna och genomtänkta lösningarna med kombinationen klassrum, grupprum till varje klassrum och en stor studiehall som fyra klasser delar på imponerar. Liksom generösa biytor för av- och påklädning. Dessa ytor finns inte i nybyggda skolor. Vi pratar om att kvadratmeterpriset blir så viktigt när man bygger nytt att det ofta blir lite trångt.

Entré

Ingen flashigt och påkostat. Ny inramning och lite färg. Det gamla teglet funkar ett tag till.


Klassrumsbilder

Klassrum med ändamålsenliga och traditionella möbler. Snyggt!

Ljudet i klassrummen

Det är en hörselskola så alla klassrum är utrustade med ljudanläggning och mikrofoner till lärare och elever (på bänkarna). Eleverna lär sig att vänta på sin (tal)tur och att lyssna. Det är tyst i rummen då kvalitativa ljudplattor i taken och tennisbollar på stolarna dämpar. Bollar får man av tennisföreningen i stan när de inte går att spela med längre.




Grupprum och studiehallar

Varje klassrum har ett eget grupprum. Läraren kan ha koll på vad som händer i rummet genom små gluggar. Ingång från klassrummet, men även utifrån studiehallen. Då kan grupprummet användas av andra när klassläraren inte använder det. Studiehallen ligger i mitten av fyra klassrum. I like it a lot!


Kapprum och torkrum

Kapprummen är generöst tilltagna. Eleverna har gott om plats. Dessutom, istället för torkskåp, kan barnen själva hänga upp blöta kläder i ett torkrum!

Övriga salar på skolan

Matsal. Aula. Stort bibliotek. Gympasal (med ordentliga förvaringsutrymmen). Uppehållsrum med pingis, biljard, böcker och en fritidsledare – min gamla! Så roligt att träffa Susanne i elevhavet och se att hon fortfarande är lika engagerad som hon var för… hmm… 30 år sedan!


Skolgården

Lekplatser. Fotbollsplan på sommaren och ishockeyplan på vintern. Lika generöst med ytor ute som inne!


Tankar efter besöket

Jag har besökt många nya skolor, läs Drömmen om en ny skola och Drömmen om en ny skola – del 2, och blivit både imponerad och fundersam vid samtliga besök. På Lejonströmsskolan har man valt funktion före form och trender. Resultatet – en mycket ändamålsenlig och funktionell skola! Utan att glänsa hamnar den på topp 3-listan av alla skolor jag har besökt. Tack!