Märkt: skolmiljö

Pågår läsning?

När jag jobbade som mellanstadielärare var det inget större problem att fördela (lektions)tiden mellan den fria läsningen och den gemensamma eftersom ämnet svenska i de lägre årskurserna traditionellt haft och har ganska mycket tid. Det var mysigt och bekvämt (faktiskt!) att starta morgonen med 20-30 minuters tyst läsning, men i ärlighetens namn hade jag inte järnkoll på om alla elever verkligen läste. Så här i efterhand får jag nog konstatera att den fria läsningen med ”bänkbok” fick för mycket lektionstid. Hur är det ställt med bänkboken idag? Finns den kvar och hur mycket tid får den?

På högstadiet är det svårare med den fria läsningen eftersom tiden är knapp(are). Sedan ganska många år tillbaka har vi ca 150-170 minuter svenska i årskurserna 7-9. Det är mycket som ska rymmas inom dessa minuter. Jag upplever dessutom att det har blivit svårare att låta eleverna välja litteratur och därefter faktiskt få dem att läsa den. Och hur ska jag som lärare hinna med att följa upp varje elevs enskilda läsning? Vad ska eleverna göra före, under och efter läsningen? Frågor som jag har svårt att hitta några riktigt bra svar och lösningar på. Nackdelen med den gemensamma läsningen är att eleverna inte får någon möjlighet att välja. Det kan gå långt mellan titlarna där boken träffar den enskilde eleven rätt i själ och hjärta. Några läsfrämjande åtgärder som 90 sekunders högläsning, Boktipsa, Synliggöra läsningen och Hela skolan läser kanske kan vara alternativ som stimulerar den fria läsningen utanför skoltiden?

Idag väljer jag nästan uteslutande att läsa gemensamt med eleverna. Då läser de i alla fall. Det finns många fördelar med den gemensamma läsningen. Läraren kan anpassa utifrån gruppens intressen och behov och variera till exempel innehåll (ämnen), sammanhang, svårighetsgrad, genrer och författarskap. Eleverna får möta många olika frågor och med stor sannolikhet sådant de själva inte skulle ha valt! De breddar därmed sin repertoar och får förhoppningsvis nya kunskaper, erfarenheter och insikter. I en gemensam läsupplevelse kan man också använda kraften i det gemensamma! Möjligheten att samtala och skriva om samma text, kapitel, sida och ord underlättar oerhört i undervisningen.

Hur förhåller du dig till detta dilemma? Dina närmaste ämneskollegor? Skolan?

Just nu läser vi Möss och människor i åk 9. Några elever läser gärna högt för varandra. Härom dagen smög två elever iväg och letade upp en avskild plats och … bara läste. När de kom tillbaka efter ett stunds läsning sa en av dem:

Det här är den bästa bok vi läst. Helt i min stil. Jag gillar den verkligen!

Då träffade jag rätt EN gång i alla fall. Alltid något!

En bild av skolan

Ibland händer något som inte går att förklara. När en text möter eleverna vid exakt rätt tidpunkt och en sorts bubbla infinner sig. Jag var med om en sådan i morse. Det är skola när den är som allra bäst!

En klass läser ”En ö i havet” på morgonen och det är alldeles tyst. En stillsam stund i ett stormande hav. En isolerad ö. Vi läser om Steffi och Nelli som flyr till Sverige. Oroliga tider. Omtumlande. Svårt.

Idag läser vi sidorna när flickorna firar jul i ett snötäckt Sverige. Om barn som skrattar, leker och åker kälke i pulkabacken. Det blir något hoppfullt över läsningen. Som ett parallellt universum till det som sker utanför texten i omvärlden. En fin stund. En bild av skolan.

Jag gillar struktur, men…

En av mina närmaste vänner kallade mig för strukturfascist en gång och ja… kanske råkar jag gilla ordning och reda! Jag förbereder mig noga inför varje lektion, både med innehållet och utformningen, och funderar på hur jag kan presentera lektionen för eleverna på bästa sätt. Ett redskap som räcker långt för att skapa just ordning och reda är en tavla. Jag delar in tavlan i sektioner, skriver alltid från vänster till höger och lämnar utrymme för att kunna göra kompletteringar, pilar och markeringar. Så här såg det ut efter en lektion när jag lät frågor och uppgifter till undervisningens innehåll, steg för steg, växa fram på tavlan:

Eleverna var fullt fokuserade under 60 minuter, trots att det inte fanns någon information om lektionens ramar. Eleverna läste, tänkte och skrev om tre kapitel ur En ö i havet av Annika Thor. Ett självständigt arbete som en förberedelse inför kommande boksamtal och gemensam analys av texten (och ja, vi har läst, samtalat och skrivit tillsammans om bokens inledande kapitel – eleverna läser och analyserar inte hela romanen på egen hand). Just nu är det många lärare från hela landet som vittnar om hur de mer eller mindre tvingas in i förutbestämda mallar och lektionsstrukturer. Intentionen är förstås god. Den gemensamma strukturen ska göra så att fler elever (alla) kan delta och följa med i undervisningen. Men samtidigt … är det inte naivt att tro att ledarskapet i klassrummet och graden av elevdelaktighet står och faller med vilken mall läraren följer (eller inte)? Att säga ”vi måste börja någonstans” håller heller inte riktigt. Varför börja med formen och låta den avgöra hur innehållet ska inordnas? Är det inte bättre att låta innehållet avgöra hur lektionen ska utformas? Om läraren kontrollerar det som sker i rummet eller inte kan avgöras med vilket fokus eleverna lägger på innehållet och vad de ska lära sig. Om läraren lyckas få elevernas uppmärksamhet riktad mot ekvationen, höjdhoppet, fotografiet, ingredienserna, texten, ordet eller kartan spelar formen då någon som helst roll?

I många lektionsmallar ska lärarna börja med att kontrollera och bokföra elevernas närvaro. Det är ju förstås bra att se vilka som är på plats, men det går att göra på många sätt. Ett sätt är att säga HEJ till alla elever när de kliver in genom dörren och göra noteringar om närvaron några minuter in på lektionen när eleverna är igång. Om det första eleverna möter i en uppstart är kontroll signalerar det något och tar tid från något annat som i sin tur skulle kunna ge ringar på vattnet under resten av lektionen. De första minuterna (mötet med läraren och lektionens innehåll) av en lektion är extremt viktiga. Jämför med att i fängsla en publik på teater. Anne-Marie Körling har skrivit någonstans att inledningen är till för samspel och ögonkontakt – inte för kontroll. “Lektionens fokus ska upp genast” är hennes devis.

Om skolans alla lärare gör på exakt samma sätt riskerar det att eleverna slutar lyssna, tänka själva och anstränga sig. Variation tvingar elever till eftertanke. Dessutom signalerar vi till eleverna att vi inte tror att de kan tänka själva. Att vi ger eleverna alla svar visar faktiskt motsatsen.

Skolverket och Skolinspektionen har under snart ett helt decennium tjatat om mål utan att egentligen förstå vad lärare försöker göra i sina klassrum. Om läraren försöker förklara ett “lärandemål” uppstår en hel del problem. Det går nämligen inte förklara vad man ska kunna så att eleven förstår innan eleven förstår. En del av kunskapen är enkel att greppa som tvåans gångertabell, Europas huvudstäder och skenbart enkel som ett visst antal rätt på de nationella provens läsförståelsetest. Andra delar av kunskapen är stundtals flyktig och ett virrvarr av fakta, förståelse, färdigheter, men också erfarenheter, tankar, perspektiv, nyfikenhet, mod och förmåga att omsätta kunskaperna i nya och hittills okända sammanhang. Dessutom jobbar man ibland med “mål” som ryms inom ramen för en lektion, men ganska ofta ligger slutdestinationen långt bortom horisonten.

En lektionsplanering är som en väderrapport (att det är nog så det blir), men man måste alltid vara lyhörd och beredd att improvisera och kanske ändra kurs när så är nödvändigt. Det är omöjligt att helt säkert förutsäga hur eleverna förhåller sig, vad enskilda elever kan komma att göra eller säga. En alltför strikt struktur leder till att eleverna utestängs från allt inflytande över undervisningen och en princip när kartan och terrängen inte stämmer överens så är det kartan som gäller (tack för metaforerna Jan Nilsson).

Sara Persson skrev på Twitter något i stil med: Min erfarenhet säger att alla elever, speciellt de med särskilda behov, behöver struktur och ordning i skolan, men också att de kan krevera av leda. De behöver lärare som älskar sina ämnen och som med entusiasm kan presentera och levandegöra innehållet. Daniel Sandin twittrade: Motsatsen till MÅNGFALD är ENFALD.

Avslutningsvis: Undervisning är ett konstant flöde, en dynamisk process mellan lärare, elever och elever emellan, inte något som kan checkas och bockas av i ett förutbestämt rutsystem. Allt kan inte vara lika. Det är en del av charmen med yrket – att den ena dagen (eller terminen) inte riktigt är den andra lik. Jag har i över 20 år varierat mitt sätt att undervisa och jag tycker väldigt mycket om det. Jag vet att jag inte är ensam… tusentals är de lärare som kontrollerar sina klassrum och ser till att eleverna riktar fokus mot undervisningens innehåll. Utan mall. Snälla, låt oss fortsätta med det.

Vi vill väl att alla elever ska bli unika varelser på den här planeten? Borde det då inte finnas utrymme för många olika sorters lärare också, eller?

En röst för varje lärares rätt att vara autonom

 

Ordning och reda i planeringen

Vårt ämneslag träffas en gång i veckan (utöver schemat). Vi tycker att det är värdefullt att delge varandra idéer, hur olika läs- och skrivprojekt fortlöper och inte minst för att samtala om litteratur och andra texter som vi kan tänkas använda i undervisningen. Vi har alltid en dagordning som alla kan fylla i inför träffen (ett öppet Googledokument). I samma dokument finns det länkar till den gemensamma litteraturlistan (ett lässchema där vi får överblick över skolans gemensamma klassuppsättningar) och till de läs- och skrivprojekt vi använder:

Planera gemensamt

I dokumentet med läs- och skrivprojekt finns delar av det material som används i undervisningen (t ex romaner, ljud, filmer, noveller, aktiviteter, uppgifter) listade. Så här kan det se ut:

Mer detaljerade planeringar (t ex med instruktioner, frågor till texter och skrivuppgifter) har vi på våra individuella sidor på en skolgemensam (öppen) portal så att vi enkelt kan ”låna” av varandra.

Att fundera på

Hur organiserar du/ni undervisningens innehåll? Analogt och/eller digitalt?
Hur skapar du/ni en tydlig och synlig struktur/hierarki i gemensamma planeringar/dokument?
Hur gör du/ni för att dela undervisningsmaterial?

Undervisning växer fram om Sápmi

Efter läsningen av Tio över ett (som jag skrivit om här: Tio över ett – Ett läsprojekt och En hyllning till läraren) infann sig ett vakuum. Vi var inte färdiga med frågorna om Kiruna, platsens betydelse, rätten till platsen, minnen och rötter, identitet, folkets röst och inte minst konflikter och motsättningar. Laestadius författarskap är präglat av just dessa frågor. En planering växte stegvis fram, mellan varje lektion, som blev både en fördjupning och ett sidospår till läsningen. Under tre lektioner berörde vi: Sápmi, samernas historia, rasbiologin, (det förlorade) språket, nomadskolorna, lappväsendet, markfrågan och l-ordet. Nedan redovisas, i ett enda flöde, undervisningsförloppet som följde.

I samband med inledningen och en föreläsning om Sápmi och samernas historia redde vi ut en hel del ORD OCH BEGREPP som same, ursprungsfolk (olika definitioner), territorium, stat, nomadisk, nationell minoritet, minoritetsspråk, förvaltningsområden.

För att summera inledningen såg vi filmen HUR GÖR MAN FÖR ATT RÄDDA ETT FOLK

Jag letade efter något med en koppling mellan frågorna filmen väckte och boken vi läst. Jag hittade SOMMARPRATET: ANN-HELÉN LAESTADIUS. Vi lyssnade på de femton första minuterna av https://sverigesradio.se/avsnitt/910806 och eleverna funderade på, samtalade och skrev om:

IDENTITET

  • Om kolten, jojken och smyckena på Bokmässan: För vem gör jag det här?
  • Om vem som har rätt att definiera ens identitet: Är du äkta same?

SKOLAN OCH SPRÅKET

  • Om nomadskolan: Att placera barn i en otrygg miljö långt hemifrån
  • Om nomadskolan: Att inte höra till/passa in – “en lapp ska vara lapp”
  • Om nomadskolan: En generation som inte lärde sina barn samiska – att bli fråntagen sitt språk, vad betyder och innebär det?
  • När språket dör: Jag vet inte om morfar och jag pratade med varandra

PLATSENS BETYDELSE

  • Om platsens betydelse: Grävskopor som gnisslar när de skär i teglet och bildar dammpartiklar av 50 år gammalt liv

LAPP SKA VARA LAPP

Vilken betydelse ”lapp ska vara lapp-politiken” har haft var fortfarande svårt för eleverna att förstå vidden av. Vi läste därför artikeln om LAPPVÄSENDET OCH LAPPFOGDAR gemensamt (många ord som kan behöva en förklaring). Många bra texter finns på Samiskt informationscentrum. Deras uppdrag är att öka människors kunskaper om samer och samisk kultur. Nämnda artikeln finns här: http://samer.se/4095. Eleverna fick fundera på och skriva om:

  • Beskriv hur statens politik kontrollerade och begränsade samerna på olika sätt.
  • Mot bakgrund av det du nu känner till om sameras historia, rasbiologiska institutet, nomadskolorna och lappväsendet ska du försöka förklara varför ordet ”lapp” är så negativt laddat.

L-ORDET

”Jag fattar inte. Det heter ju Lappland”, invände någon. ”Vad är det som är så fel med att säga lappar då?”. Vi läste då krönikan VEM BESTÄMMER VAD SOM GÖR ONT? av Laestadius: pedagogiskamagasinet.se/vem-bestammer-vad-som-gor-ont/. Eleverna funderade enskilt på och skrev om:

  • Varför heter krönikan “Vem bestämmer vad som gör ont?”
  • Varför blir AH Laestadius både upprörd och uppgiven över frågan i citatet?
    ”Så det är alltså samerna själva som har bestämt att vi inte får säga lapp?” säger kvinnan då.

Nu föll poletten ned hos dem som tidigare inte riktigt hade greppat problematiken kring språkbruket. Laestadius avslutningsord bidrog starkt till detta:

Om jag står på din fot gör det ont på dig, men inte på mig. Du som får ont är den som kan avgöra om det gör ont eller inte. (AH Laestadius, Pedagogiska magasinet, 21 sept 2018)

För att avrunda återvände vi till SOMMARPRATET då vi lyssnade på delen 15:00-31:45, samt avslutningen 53:30-1:01:50. Eleverna skrev några avslutande ord om de delar som berördes i pratet (t ex om att vara same, kränkningar och identitet).

EN FORTSÄTTNING MED MEÄNKIELI?

Efter en chatt på Twitter med Mattias Nilimaa tipsar han om ett radioreportage som han deltagit i. I detta berättar den före detta elithockeyspelaren Mattias Nilimaa att han saknar meänkieli. ”Han fick aldrig lära sig språket som barn, och nu som vuxen känner han sig halv. Mattias känner att språket stulits från honom.” Reportagen finns här: del 1 och del 2. Om det inte blir ytterligare ett sidospår och en fortsättning på ”Tio över ett” sparar jag intervjuerna till nästa gång minoritetsspråken berörs.

NÄR UNDERVISNING VÄXER FRAM (I BILDER)

När undervisningen växer fram - Ett miniprojekt om samernas historia - Sapmi och lappväsendet

Så här växer ofta undervisningens innehåll fram för mig. Hur planerar du?

En hyllning till läraren

En ungdomsbok som verkligen gripit tag i mig är Tio över ett av Ann-Helén Laestadius. Den handlar om Kiruna (stadsflytten), gruvan och Maja. Den är mångbottnad och tar elevernas röster på allvar. Det är en allvarlig bok, men det finns också ett stort utrymme för pirr och skratt. Den är allsidig. Det är lätt att känna igen sig (och minnas tillbaka till sin egen ungdomstid) i många av de rädslor och förhoppningar som huvudpersonen Maja försöker hantera. Personporträttet av Maja är levande, mångsidigt och trovärdigt.

Apropå levande, mångsidig och trovärdig… hur less är man inte på allmänhetens bild av lärare? Hur stereotyp är inte bilden av lärare i böcker, nyheter och filmer? Är läraren inte en fritänkande frälsare (som John Keating) eller laglös och rebellisk (som Rita) eller maktfullkomlig (som Caligula) är läraren oftast trögtänkt, konflikträdd, taktlös, socialt oförmögen, fult klädd (out of fashion) och fruktansvärt tråkig (som läraren i Tusen gånger starkare).

Porträttet av läraren i Tio över ett är något helt annat. Den här läraren finns. På riktigt. Laestadius målar porträttet av läraren med sådan respekt för vad många lärare försöker göra i sina klassrum att jag ömsom gråter och skrattar (av igenkänning). Hon skildrar Stina, en lärare som:

  • Låter eleverna skriva om sådant som är viktigt
  • Fokuserar på undervisningens innehåll
  • Skapar meningsfulla relationer till eleven (om skolans innehåll)
  • Tror på varje elevs förmåga
  • Gläds åt deras framsteg
  • Är mänsklig och…
  • … långtifrån perfekt

Stina gör misstag. Hon låter eleverna debattera om ett känsligt ämne och delar upp klassen i en FÖR-sida och en EMOT-sida, vilket bara cementerar tidigare uppfattningar om stadsflytten. Polarisering som följd och några efterföljande dagar som blir kyliga. Stina är motståndare av stadsflytten och gör ingen som helst hemlighet av detta. Maja älskar henne för det! Flyttanhängarna accepterar lite otippat att Stina är så partisk, förmodligen på grund av att hon är så bergfast övertygad om sin ståndpunkt. Stina viker inte en tum i frågan. Respekt. Men att förhålla sig värderingsfri i politiska frågor lyckas hon alltså inte alls med. Något som Majas mormor, tillika kommunalråd, så ofta hon kan påpekar.

CITAT UR BOKEN

Citaten är hämtade från kapitlen när Majas klass blir uppmärksammade för sitt skrivande. Alva vinner tidningens novelltävling och Majas film om Kiruna ska visas vid prisutdelningen.

Stina kan nästan inte vänta på att få in oss i klassrummet. Hon står i dörren och vinkar och föser in oss när vi passerar. När alla äntligen sitter tysta står hon vid katedern och ler. ”Vi får besök snart. Av en speciell gäst.” /…/ ”För en språkbegåvad och ömsint skildring av ett flyende Kiruna har Kirunatidningens novellpris tilldelats en ung och ändå så mogen skribent med framtiden för sig. Vinnaren är …”. (sidorna 214-215)

”Den här klassen skickade in över tjugo bidrag och vi kommer säkert att få anledning att publicera fler texter framöver. En riktigt duktig klass”. Jag väntar på att få höra Stina hulka högljutt. /…/ Applåderna bryter ut igen och det blir ett eko mellan betongväggarna. Busvisslingarna vill inte ta slut. /…/ Stina försöker förmodligen kväva tårarna bakom sin sjal. (sidan 245)

”Maja” Vilken film!” Jag kläms fast mellan Stinas stadiga överarmar. Ögonen är rödkantade och en svart rännil av intorkad mascara sitter fast på kinden. Mormor kastar en frostig blick på Stina. ”Det här med att påverka sina elever …”, börjar hon. ”Mormor! Håll bara tyst!” Det brister. Högre än jag tänkt mig. Jag skäms så djupt att jag knappt kan se på Stina. Men hon bara ler. Och gör säkert en inre mindfulness-övning. Förflyttar sig till en fridfull plats där mormor är en tyst näckros. (sidorna 249-250).

Apropå allvarlig… så levererar Laestadius ett porträtt av skolan som en plats där man håller på med viktiga saker. Tack för boken. Tack för bilden av läraren. Tack för tilltron till skolan som en plats för bildning.

Upptäcka staden genom kameralinsen

Om mentorsdagar, teambuilding och umgänge i samband med skolstarten går att säga mycket (men det får bli ett annat inlägg). På min skola ska tre nior underhållas under 1,5 dag. Vi hjälps åt genom att planera en halv dag var med lämpliga aktiviteter som sedan alla mentorer genomför med sina klasser. Här är mitt bidrag. Jag har snott idén från alla Fotomaraton som finns i landet (tack för att du påminde mig @MariaLejon1). Instruktion till lärare:

  • Samling vid lejonfontänen mitt i Arboga.
  • Klassen delas in i grupper om tre elever.*
  • Varje halvtimme delges ett tema vid fontänen. Totalt fem teman!
  • Efter sista uppdraget väljer gruppen ut de tre bästa bilderna som skickas till *admin*. Bilderna publiceras på vår skolsida!

Tre gemensamma och två unika teman för varje klass (Örebro Fotomaraton 2019):

TEMAN ONS EM (9C): Färgstark, Konstigt, Naturlig, Kladdigt, Cirkel
TEMAN TORS FM (9B): Triangel, Naturlig, Färgstark, Glad, Kladdigt
TEMAN TORS EM (9A): Leksak, Kladdigt, Färgstark, Fyrkant, Naturlig

*Ett alternativ för att alla ska få mötas är att skapa nya grupper inför varje nytt tema, men det kan lätt bli rörigt … tror jag …

Instruktioner till eleverna:

Att upptäcka sin stad genom kameralinsen

Resurser:
Örebro Fotomaraton
Stockholm Fotomaraton
Mölndal Fotomaraton
Sundsvall Fotomaraton

Det finns många fler!

Skolan: igår, idag, imorgon

Skolan har under lång tid sett likadan ut och förändrats väldigt mycket. Det kanske mest påtagliga är hur synen på barn har förändrats genom historien. Hierarkin ser helt annorlunda ut idag jämfört med 50 och 100 år sedan. Jag vill att eleverna ska se på skolan, eleven och läraren i ett historiskt perspektiv, fundera på hur de själva ser på dagens skola och framtidens (till exempel vad de anser om omdömen i ”ordning och uppförande”). Vi gör det genom en historisk tillbakablick, några noveller som utspelar sig i skolan och delvis ger en bild av tiden, samt i uttrycket ”skolan i bild” i form fotografier, serier och kortare texter.

Introduktion: Att vara barn för 100 år sedan (tom 11:45)
Lärare har många gånger filmatiserats. Jag berättar om den kanske mest klassiska: Fusk min herre (Hets, 1944)
Hur skildras skolan, lärare och elever i filmer och serier idag?

Texter om skolan från olika tider

1800-talet: Från husförhör till folkskola
Tre berättelser från förr: Träskorna, Morsdagspresenten, Upptäcktsresande August

1920-talet: Fågeln i mig flyger vart den vill – Sara Lundberg

Vi pratar om texten:

  • Varför var det så svårt för unga att flyga? Skillnaden mellan flickor och pojkar?
  • Pappan genomgår en stor förändring och går emot tidens normer. Hur kan det komma sig?
  • Vilken syn hade lärare på unga människor? Vilka möjligheter fanns att flyga i skolan?
  • Berta flög vidare. Leta tecken i texten som förklarar hur det var och blev möjligt.
  • Får du flyga i skolan? Är denna bild representativ för 1927 och/eller 2019? På vilka sätt?

En tanketext efter läsningen: Skriv dina tankar om valfri scen/citat ur boken.

1970-talet: Duell i sal 17 – Mikael Niemi. Vi talar om hämnd, våldet som lösning, manlighet, det fria 70-talet, en vuxenvärld som abdikerat, maktförskjutning och pennalism. Tanketexter som eleverna skriver: Välj en scen/citat ur texten som du resonerar om. Beskriv och analysera duellen som utspelar sig i salen/skolan.

1980-talet: 
Mattan – Annika ”Säkert” Norlin. Finns som radionovell här. En fantastisk novell som är djupt tragisk och samtidigt väldigt rolig. Om den är representativ eller inte för 80-talet låter jag vara osagt. Men jag tror vi alla kan känna igen både Stor-Eva och Frallan?

Avslutande uppgift: Skolan i bild

SANT ELLER FALSKT? Bland alla braskande rubriker och heta debattinlägg om svenska skolan idag, vad är sant, vad är falskt? Diskutera, fundera och skapa din bild av skolan. Bilder som Lärarstiftelsen sedan publicerar i en bildantologi – ett tidsdokument över skolan idag. Mer info finns här

VAD VILL DU VISA? Diskutera. Vilken är din upplevelse av skolan? Vad vill du berätta?

  • Positiv eller kritisk/negativ?
  • Om ämnen eller undervisningens innehåll?
  • Teoretiska eller praktiskt/estetiska ämnen?
  • Hur vi lär, t ex läser, pluggar, skriver och samtalar?
  • Om det sociala med skolan?

HUR vill du synliggöra din bild av skolan? Foto, collage, skulptur, filmsnutt, seriestrip? Titta på några elevbilder om du vill.

Lärarens bilder av skolan

Läsa böcker tillsammans med andra skapar gemenskap

En enkel produktion till klassrummet - Av Fredrik Sandström

Klassuppsättningar när eleverna ska läsa samma bok

Drömmen om en ny gammal skola – del 3

Lejonströmsskolan i Skellefteå var tidigare Kaplan gymnasieskola, men är sedan några år tillbaka ombyggd till en skola för F-9 med tre eller fyra paralleller. Speciallärare Rikard Lindfors, tillika barndomsvän, guidar mig runt på skolan som kommer att överraska mig. Framförallt de generösa ytorna och genomtänkta lösningarna med kombinationen klassrum, grupprum till varje klassrum och en stor studiehall som fyra klasser delar på imponerar. Liksom generösa biytor för av- och påklädning. Dessa ytor finns inte i nybyggda skolor. Vi pratar om att kvadratmeterpriset blir så viktigt när man bygger nytt att det ofta blir lite trångt.

Entré

Ingen flashigt och påkostat. Ny inramning och lite färg. Det gamla teglet funkar ett tag till.


Klassrumsbilder

Klassrum med ändamålsenliga och traditionella möbler. Snyggt!

Ljudet i klassrummen

Det är en hörselskola så alla klassrum är utrustade med ljudanläggning och mikrofoner till lärare och elever (på bänkarna). Eleverna lär sig att vänta på sin (tal)tur och att lyssna. Det är tyst i rummen då kvalitativa ljudplattor i taken och tennisbollar på stolarna dämpar. Bollar får man av tennisföreningen i stan när de inte går att spela med längre.




Grupprum och studiehallar

Varje klassrum har ett eget grupprum. Läraren kan ha koll på vad som händer i rummet genom små gluggar. Ingång från klassrummet, men även utifrån studiehallen. Då kan grupprummet användas av andra när klassläraren inte använder det. Studiehallen ligger i mitten av fyra klassrum. I like it a lot!


Kapprum och torkrum

Kapprummen är generöst tilltagna. Eleverna har gott om plats. Dessutom, istället för torkskåp, kan barnen själva hänga upp blöta kläder i ett torkrum!

Övriga salar på skolan

Matsal. Aula. Stort bibliotek. Gympasal (med ordentliga förvaringsutrymmen). Uppehållsrum med pingis, biljard, böcker och en fritidsledare – min gamla! Så roligt att träffa Susanne i elevhavet och se att hon fortfarande är lika engagerad som hon var för… hmm… 30 år sedan!


Skolgården

Lekplatser. Fotbollsplan på sommaren och ishockeyplan på vintern. Lika generöst med ytor ute som inne!


Tankar efter besöket

Jag har besökt många nya skolor, läs Drömmen om en ny skola och Drömmen om en ny skola – del 2, och blivit både imponerad och fundersam vid samtliga besök. På Lejonströmsskolan har man valt funktion före form och trender. Resultatet – en mycket ändamålsenlig och funktionell skola! Utan att glänsa hamnar den på topp 3-listan av alla skolor jag har besökt. Tack!