Intellektuell övervakningskamera
En del skolor redovisar elevernas resultat regelbundet i administrativa system där både elever och vårdnadshavare har tillträde. Varenda provresultat, läxförhör och inlämningsuppgift matas in och meddelanden skickas hem flera gånger per termin om ”hur det går” i skolan. Jag är lite bekymrad över tilltron på denna administration (att vårdnadshavare inte aktivt tar del av denna information eller inte kan på grund av de dysfunktionella systemen är en annan fråga som jag lämnar därhän).
Först en brasklapp: Om eleven har problem av olika slag, av social karaktär och/eller något som rör inlärning, som yttrar sig i exempelvis skolk, koncentrationssvårigheter, inlärningssvårigheter, förändrat beteende, konflikter, trötthet eller utanförskap ska såklart skolan agera och kontakta hemmet. En brasklapp till: Alla vårdnadshavare vill sina barn väl. Det vet lärare.
Det finns en rad problematiska aspekter med att frekvent redovisa elevernas resultat. Några är:
- Eleven och läraren har ett osynligt kontrakt. Läraren undervisar för att eleven ska lära sig. Läraren har tilltro till elevens förmåga. Eleven försöker och gör sitt bästa. När det inte går som planerat tar båda parter förhoppningsvis ett omtag och testar igen. Och igen. Och igen. Ibland går det några veckor, ibland några månader och ibland år. Men oftast går det. Att bevittna när en elev erövrar något och upplever glädjen av ”jag gjorde det” är bland det häftigaste man kan vara med om som lärare. I den bästa av skolvärldar litar eleven på läraren och läraren ger aldrig upp tron på elevens förmåga, även om resultatet är påvert. Vad händer med tilliten om läraren börjar kommunicera elevens resultat med vårdnadshavare i ett alltför tidigt skede? Jag menar inte att det alltid är negativt för relationen lärare-elev, men det finns en risk att det signalerar ”jag tror inte på dig” och kan i sämsta fall leda till ett rivet kontrakt.
- Elevens rätt till sin integritet. Visserligen är eleven i både grund- och gymnasieskolan under 18 år, men bör i många avseenden själv få avgöra vad som ska finnas i den inre och yttre sfären. Är det respektfullt mot eleven att publicera och kommunicera dennes resultat, flera gånger per termin, in i minsta detalj?
- Ett utdelat förtroende kan leda till självständighet. Självfallet ska förtroendet stå i proportion till förmåga och avgöras utifrån situation och sammanhang. Blir eleven självständig om någon annan än eleven själv, till exempel lärare och vårdnadshavare, bokför, kontrollerar och kommunicerar elevernas varenda kognitiva steg i skolan?
- Att förstå sambandet, kopplingen mellan insats och utfall, är en grundförutsättning för att kunna ta ansvar för sitt lärande. Vad händer med ansvarsförskjutningen när vårdnadshavare hör av sig för att ”fixa betygen”? När lärare jagar elever med rester och terminens femte omprov fem i tolv? Vem tar då ansvar för elevens resultat – eleven själv eller någon annan?
- Flit är en avgörande faktor för hur väl eleven lyckas. De elever som aktivt deltar i undervisningen, försöker, misslyckas, testar igen, kommer en liten bit på vägen varje vecka och så ofta som möjligt gör sitt bästa är de elever som tar störst steg på sin utvecklingskurva, oavsett kunskapsnivå. När resultaten kommuniceras till vårdnadshavare i sönderhackade fragment finns det en risk att erövrandet av kunskaper framstår som enkelt och snabbt fixat när det i själva verket inte är det. Lärande är ofta en långsam process som kräver tålamod, tålamod och tålamod. Sa jag tålamod förresten?
- Att ha och nå mål kan fungera som drivkraft för en del, men inte för alla. Orsakerna till motivationen kan variera vid olika tillfällen och sammanhang. Dessutom: Om allt ska checkas av i fasta system med begränsad terminologi, hur förhåller sig man då till det okända och det som ligger bortom horisonten? När man talar i termer av att ”nå målen” eller ”fixa betygen” reducerar man undervisningens innehåll. Ibland leder undervisningen in på små, krokiga, svindlande och givande omvägar. Allt kan inte forceras fram som om skolan gick på räls. Det blir tunt, smalt och tråkigt. Fattigt.
- En del av kunskapen är enkel att greppa, och bedöma, som tvåans gångertabell eller huvudstäder i Europa. Andra delar av kunskapen är stundtals flyktig och ett virrvarr av fakta, förståelse, färdigheter, men också erfarenheter, tankar, perspektiv, nyfikenhet, mod och förmåga att omsätta kunskaperna i nya och hittills okända sammanhang. Sådan kunskap är komplex då den består av många olika delar och är därför mycket svårare att bedöma. Att kommunicera en sådan bedömning annat än i ett koncentrerat omdöme (ett betyg) är nästintill omöjligt. Det kräver nämligen kunskap om och insikt i lärarens planering, bakomliggande syfte, materialets möjligheter och begränsningar, uppgifternas funktion och alla styrdokument. Ska lärare lägga tid på att redogöra detta för en lekman?
- En negativ bieffekt av de nationella provens betydelse är den så kallade Washback-effekten. Verksamheten riskerar att fokusera på de enstaka aspekter som bedöms i proven. Skolan lär eleverna för provet. Precis som treämnesskolan blev en realitet under 90-talet då ett ensidigt fokus lades på ”huvudämnena” matematik, svenska och engelska. Vad händer med undervisningen om skolan ska kommunicera resultat på ett sätt som vårdnadshavare ska förstå? Det finns en uppenbar risk att undervisningen blir begränsad då syfte och mål (det som ska bedömas) blir samma sak. Det finns en risk att många andra saker som är viktiga för elevens totala lärande förbises. Det kan vara exempelvis frågor som är viktiga för eleven som blivande samhällsmedborgare, som att förstå och förhålla sig till demokratiska rättigheter och skyldigheter, både för sin egen skull och med andras bästa för ögonen.
- Varken elever eller vårdnadshavare har någonting med läroplanen och kunskapskraven att göra. Det är lärarens verktyg för att avgöra i vilken mån eleven uppfyller ett antal krav. Krav kan eleven inte nå. Kan vi en gång för alla fastslå att läroplanen är lärarens bok och ingen annans?
Vad händer med barnets integritet, självständighet och ansvarsförmåga när skolan regelbundet matar vårdnadshavare med information om ”hur det går” i skolan? Vad händer med skolan, läraren och eleven när vårdnadshavare erbjuder sig att hjälpa till med att ”fixa” betygen?
Från årskurs sex får alla elever betyg två gånger per läsår. Det borde räcka, eller vad tycker du? Avslutningsvis en anekdot från förr som säger något om hur sakernas tillstånd har förändrats. Så här sa min pappa till mig när han såg mitt första betyg:
