Kategori: Undervisning

Bland glasbitar och tomma flaskor

I ett kärlekstema i årskurs 9 som avslutades med läsning (och lyssning) av Thåström skrev de flesta mininoveller baserade på Die Mauer och några på Fanfanfan (skrivit tidigare om detta: Från Thåström till mininoveller och Låtar om kärlek). Bara en elev skrev en mininovell baserad på  Karenina. Ett elevexempel på vad man kan åstadkomma med inspiration av en gammal rockstjärna:

BLAND GLASBITAR OCH TOMMA FLASKOR

Jag vaknar upp vid doften av alkohol. Jag ligger på golvet med huvudvärk, bland glasbitar och tomma flaskor. När jag väl reser mig upp kommer alla minnen från igår. Från festen, från drickandet och från dig. Mitt hjärta börjar bulta som en stånghammare i ett gammalt järnbruk. Allting är här förutom du. Det är bara du som saknas och mitt hjärta kan inte komma över det. Jag reser mig upp och fler minnen faller in. Jag minns kyssen du gav mig innan du lämnade mig på golvet och gick ut ur rummet. Det var nog den sista gången jag såg dig.

Det är svårt att ställa sig upp, men jag försöker ändå. Dörren är bara några meter ifrån mig. Jag lyckas öppna den. Folk ligger överallt i vardagsrummet och du finns ingenstans. Alla minnen från igår fortsätter att komma medan jag försöker ta mig förbi alla som sover.

Jag kommer ut på vägen. Vinden blåser i mitt ansikte medan jag kollar runt på den tomma gatan. Solen sticker upp lite från horisonten. Allting är så lugnt och fridfullt. Minnena från igår blir allt svagare och svagare. Minnena av dig blir svagare och svagare. Jag får till ett leende nästan. Jag börjar gå hem. Mitt pussel blir kanske klart ändå…

Musikvideon finns här

Vem är det som kör skolan egentligen?

Än slank han hit, än slank han dit, än slank han ner i diket.

Byt ut den lilla kråkan mot läraren så summerar det, på ett sätt, de 23 år jag har arbetat i skolan. Skolan verkar ha förtvivlat svårt att stå på stadig mark och vila i ett långsiktigt och genomtänkt kunskapsuppdrag. ”Att lära sig då?” kanske någon opponerar sig … ja, men i frågor om vad, varför och framför allt hur har skolan velat fram och tillbaka rätt så mycket. Jag roade mig med att göra en lista över olika trender som jag har mött i större eller mindre omfattning och har fått hjälp att komma ihåg en del som hade fallit i glömska (säkert har jag glömt några). En del trender har blossat upp intensivt och brunnit hastigt, andra har varit mer seglivade. Många har varit sanktionerande från myndigheter, ”skoletablissemanget” och ledning, medan några få har varit lokala och egna lärarinitiativ. Just lärarinitiativen ser säkerligen olika ut beroende på var i landet och vilka skolor man har jobbat. Så här ser min lista ut över pedagogiska tuvor som skolan och/eller jag har hoppat emellan i hyfsat kronologisk ordning.

Pedagogiska trender i skolan

  • LPO94 – Lokal pedagogisk planering
  • Individualiserad undervisning
  • Forskning (elever som söker sin egen kunskap)
  • ”Riktiga” mottagare/Viktigt på riktigt
  • Åldersintegrerat
  • Utepedagogik
  • Kompissamtal
  • Samlad skoldag (samarbete fritidshem/grundskola)
  • Storyline
  • Ämnesövergripande/tematisk undervisning/temadagar
  • Lärstilar
  • Portfolio
  • Elevledda utvecklingssamtal
  • IT:is (IT-projekt)
  • EQ/Livsviktigt/Etiska ”må-bra-samtal”
  • Problembaserat lärande
  • LGR11- Pedagogisk planering/alignment
  • Formativ bedömning/BFL
  • Ett hållbart samhälle/de globala målen
  • The big five/förmågor
  • Entreprenöriellt lärande
  • Matriser
  • Värdegrunden
  • Rörelse på schemat
  • En läsande klass/lässtrategier
  • Språkutvecklande arbetssätt
  • GOTD
  • Blended learning/flippat klassrum
  • Genrepedagogik
  • En-till-en (IT)
  • Extra anpassningar/inkludering
  • Kollegialt lärande
  • Teambuilding/relationellt ledarskap
  • Läslyftet
  • Samverkan för bästa skola
  • Resultaträkning/NP
  • Tillgängligt lärande/basundervisning

Tänk om jag hade lagt ALL denna tid på mina ämnen istället?! Förbereda, genomföra, utvärdera, analysera och omformulera min undervisning. I mina ämnen. På det som ska utgöra innehållet i min undervisning.

Hur ser din skolväg ut? Vilka trender har kommit, gått och bestått?

En berättelsekarta

Jag tänker ofta i bilder. Målar upp scener (platser). Kanske därför jag är så himla förtjust i kartor? När mina elever ska skriva olika texter använder jag ofta bilder som förklarar och förtydligar vad det är vi håller på med. När eleverna skriver berättelser blir mina bilder ofta stiliserade med kartor, streckgubbar, symboler och viktiga detaljer. Jag spånar och skissar fram scenen så jag vet ungefär hur den ska se ut på tavlan. Jag försöker också illustrera det händelseförlopp som ska utspela sig på platsen i några få steg. Nedan ett exempel på inledningen av en skräckhistoria där:

  1. En person (vilken får eleverna såklart fundera ut först) blir rädd för något (vad bestämmer eleven) i staden.
  2. Livrädd springer personen hemåt, genom skogen och förbi kyrkogården… buhu!
  3. Nästan hemma!

En skiss av scenen eleven ska skriva - steg för steg kan läraren instruera hur berättelsen byggs upp

Det tar några minuter att skapa en skiss. Några minuter att rita den på tavlan. Några minuter att visa eleverna hur man kan skapa dramaturgi i en scen. Väl investerad tid. Formen, som inte på något sätt är huggen i sten, går såklart att förflytta till vilken plats eller tid som helst och utöka med ännu fler steg. Vill eleverna att scenen ska utspela sig någon annanstans går det alldeles utmärkt. Det finns många läskiga saker som man kan gå eller springa förbi…

Lärare – Tomtebloss eller värmeljus?

Beslutsfattare, myndigheter och makthavare påverkar huvudmän, rektorer och enskilda lärare. Ord som jag hört ofta i det offentliga rummet den senaste veckan är: bibehållen kvalitet, garanterad undervisningstid, utmaningar, kreativa lösningar och flexibilitet. Lärare är lojala, hittar lösningar och vill göra sitt bästa. Det gör att lärare, rektorer och huvudmän trollar fram fjärr- och distansundervisning på rekordkort tid. Det skapas sajter, rutiner och administration med knapphändiga resurser. Initiativen är många och omfattande. Många lärare och gymnasieskolor lyser imponerande klart, starkt och intensivt. Bra – fortsätt med det om ni har vilja, förutsättningar och kapacitet! Men det är en helt annan sak att iscensätta något liknande utan förutsättningar (vilket många grundskolor saknar). Det är också något helt annat att hålla ut och räcka till. Idag. Imorgon. Ett helt yrkesliv.

Några av ovan nämnda aktörer har även pratat om: helgundervisning, utökad undervisningstid och uteblivet sommarlov. Det blir faktiskt lite svårt att hänga med i logiken här. Vanligtvis har vi en skola med exempelvis:

  • elever som inte får det stöd de har rätt till,
  • utebliven modersmålsundervisning,
  • obefintlig studiehandledning,
  • hemmasittare,
  • elever med mycket hög frånvaro,
  • inställda lektioner,
  • okvalificerade vikarier,
  • låg lärarbehörighet,
  • höga sjuktal inom lärarkåren,
  • skolsegregation,
  • bristande likvärdighet i undervisningen,
  • stora resultatavvikelser mellan NP och betyg,
  • och betygsinflation.

När lärare signalerar om dessa och många andra PROBLEM är det ingen som säger något om ”bibehållen kvalitet” och ”garanterad undervisningstid”. Märkligt. Nu sveper ett virus in i samhället och lärare förväntas vid sidan av alla andra redan befintliga PROBLEM fixa även fjärr- och/eller distansundervisning (fjärrundervisning är mycket mer resurskrävande före, under och efter lektionen jämfört med undervisning i ett klassrum). I grundskolan blir lärare ålagda att undervisa i klassrummet OCH på distans. Samtidigt. Politiker och myndigheter säger:

Lös distansundervisningen med bibehållen kvalitet, annars får ni fan inget sommarlov!!! Och jobba på helger ska ni också göra! Dessutom kan vi kräva mer undervisningstid av er eftersom ni förmodligen inte jobbar ordentligt!

Om ni inte tror mig, exemplet nedan (bara ett i raden) visar vad den ovan beskrivna retoriken skapar. Brist på tillit. Är detta värdigt svensk skola 2020 eller liknar det mer 1984 (George Orwell)?

Hur vore det om politiker och höga tjänstemän istället sa ungefär så här:

Lärare, gör ert bästa. Vi vet att ni månar om era elever. Skolan är en unik plats där människor möter varandra – bokstavligt och bildligt. I skolan kan lärare och elever utbyta tankar, frågor och erfarenheter och dela kunskaper, skratt och allvar i en gemenskap. Lärare kan skapa förutsättningar för lärande i skolans ämnen, aktiviteter, uppgifter och organisation. Det går inte nu. Det kommer inte att bli som vanligt. Det kommer heller inte att bli lika bra. Lärare, se till att eleverna har något att göra under dagarna och en möjlighet att kontakta er om de behöver. Skapa så meningsfulla aktiviteter du kan med de förutsättningar som finns. Det får bli som det blir.

Mitt råd till hårt ansatta huvudmän, rektorer och lärare om de digitala möjligheterna är bristfälliga:

  • Sätt så mycket som möjligt i händerna på eleverna. Läromedel. Böcker. Tillgänglighet är ett nyckelord.
  • Skapa korta och avgränsade uppgifter. Hanterbarhet är ett annat nyckelord.
  • Små uppgifter kräver instruktioner i få led. Begriplighet är ett tredje nyckelord.

Det kommer att underlätta för lärare, elever och vårdnadshavare att ha saker att förhålla sig till i fysisk form istället för att leta texter, filmer, bilder, frågor och uppgifter i 155 olika digitala rum i svajiga system eller utan nät.

Vad gäller skolans organisation:

  • Skapa få och tydliga rutiner för avstämning, inlämning och utdelning av material.
  • Släpp kraven och alla tankar om ”måsten” som närvaro, betyg, NP och så vidare.
  • Lita på lärarna! De kommer att göra sitt absolut bästa för sina elever. Skapa förutsättningar för lärarna att göra det.

Det får bli som det blir. Elever som lämnar ett stadium borde rimligen vid denna tidpunkt ha visat sina kunskaper i tillräcklig utsträckning för att få ett slutbetyg (om inte… hitta på en särlösning för just dessa elever eller moment i så fall). Övriga grundskolans alla elever kommer ju faktiskt tillbaka nästa läsår. Förmodligen.

Så till sist, frågan alla måste fundera på och förhålla sig till: Vill vi att lärare ska vara tomtebloss eller värmeljus? Visst är tomtebloss jäkligt häftiga, intensiva och fräsiga, men de räcker ju så förtvivlat kort. Måste jag välja föredrar jag nog småtråkiga, men lugna, pålitliga och uthålliga värmeljus.

Jag gillar struktur, men…

En av mina närmaste vänner kallade mig för strukturfascist en gång och ja… kanske råkar jag gilla ordning och reda! Jag förbereder mig noga inför varje lektion, både med innehållet och utformningen, och funderar på hur jag kan presentera lektionen för eleverna på bästa sätt. Ett redskap som räcker långt för att skapa just ordning och reda är en tavla. Jag delar in tavlan i sektioner, skriver alltid från vänster till höger och lämnar utrymme för att kunna göra kompletteringar, pilar och markeringar. Så här såg det ut efter en lektion när jag lät frågor och uppgifter till undervisningens innehåll, steg för steg, växa fram på tavlan:

Eleverna var fullt fokuserade under 60 minuter, trots att det inte fanns någon information om lektionens ramar. Eleverna läste, tänkte och skrev om tre kapitel ur En ö i havet av Annika Thor. Ett självständigt arbete som en förberedelse inför kommande boksamtal och gemensam analys av texten (och ja, vi har läst, samtalat och skrivit tillsammans om bokens inledande kapitel – eleverna läser och analyserar inte hela romanen på egen hand). Just nu är det många lärare från hela landet som vittnar om hur de mer eller mindre tvingas in i förutbestämda mallar och lektionsstrukturer. Intentionen är förstås god. Den gemensamma strukturen ska göra så att fler elever (alla) kan delta och följa med i undervisningen. Men samtidigt … är det inte naivt att tro att ledarskapet i klassrummet och graden av elevdelaktighet står och faller med vilken mall läraren följer (eller inte)? Att säga ”vi måste börja någonstans” håller heller inte riktigt. Varför börja med formen och låta den avgöra hur innehållet ska inordnas? Är det inte bättre att låta innehållet avgöra hur lektionen ska utformas? Om läraren kontrollerar det som sker i rummet eller inte kan avgöras med vilket fokus eleverna lägger på innehållet och vad de ska lära sig. Om läraren lyckas få elevernas uppmärksamhet riktad mot ekvationen, höjdhoppet, fotografiet, ingredienserna, texten, ordet eller kartan spelar formen då någon som helst roll?

I många lektionsmallar ska lärarna börja med att kontrollera och bokföra elevernas närvaro. Det är ju förstås bra att se vilka som är på plats, men det går att göra på många sätt. Ett sätt är att säga HEJ till alla elever när de kliver in genom dörren och göra noteringar om närvaron några minuter in på lektionen när eleverna är igång. Om det första eleverna möter i en uppstart är kontroll signalerar det något och tar tid från något annat som i sin tur skulle kunna ge ringar på vattnet under resten av lektionen. De första minuterna (mötet med läraren och lektionens innehåll) av en lektion är extremt viktiga. Jämför med att i fängsla en publik på teater. Anne-Marie Körling har skrivit någonstans att inledningen är till för samspel och ögonkontakt – inte för kontroll. “Lektionens fokus ska upp genast” är hennes devis.

Om skolans alla lärare gör på exakt samma sätt riskerar det att eleverna slutar lyssna, tänka själva och anstränga sig. Variation tvingar elever till eftertanke. Dessutom signalerar vi till eleverna att vi inte tror att de kan tänka själva. Att vi ger eleverna alla svar visar faktiskt motsatsen.

Skolverket och Skolinspektionen har under snart ett helt decennium tjatat om mål utan att egentligen förstå vad lärare försöker göra i sina klassrum. Om läraren försöker förklara ett “lärandemål” uppstår en hel del problem. Det går nämligen inte förklara vad man ska kunna så att eleven förstår innan eleven förstår. En del av kunskapen är enkel att greppa som tvåans gångertabell, Europas huvudstäder och skenbart enkel som ett visst antal rätt på de nationella provens läsförståelsetest. Andra delar av kunskapen är stundtals flyktig och ett virrvarr av fakta, förståelse, färdigheter, men också erfarenheter, tankar, perspektiv, nyfikenhet, mod och förmåga att omsätta kunskaperna i nya och hittills okända sammanhang. Dessutom jobbar man ibland med “mål” som ryms inom ramen för en lektion, men ganska ofta ligger slutdestinationen långt bortom horisonten.

En lektionsplanering är som en väderrapport (att det är nog så det blir), men man måste alltid vara lyhörd och beredd att improvisera och kanske ändra kurs när så är nödvändigt. Det är omöjligt att helt säkert förutsäga hur eleverna förhåller sig, vad enskilda elever kan komma att göra eller säga. En alltför strikt struktur leder till att eleverna utestängs från allt inflytande över undervisningen och en princip när kartan och terrängen inte stämmer överens så är det kartan som gäller (tack för metaforerna Jan Nilsson).

Sara Persson skrev på Twitter något i stil med: Min erfarenhet säger att alla elever, speciellt de med särskilda behov, behöver struktur och ordning i skolan, men också att de kan krevera av leda. De behöver lärare som älskar sina ämnen och som med entusiasm kan presentera och levandegöra innehållet. Daniel Sandin twittrade: Motsatsen till MÅNGFALD är ENFALD.

Avslutningsvis: Undervisning är ett konstant flöde, en dynamisk process mellan lärare, elever och elever emellan, inte något som kan checkas och bockas av i ett förutbestämt rutsystem. Allt kan inte vara lika. Det är en del av charmen med yrket – att den ena dagen (eller terminen) inte riktigt är den andra lik. Jag har i över 20 år varierat mitt sätt att undervisa och jag tycker väldigt mycket om det. Jag vet att jag inte är ensam… tusentals är de lärare som kontrollerar sina klassrum och ser till att eleverna riktar fokus mot undervisningens innehåll. Utan mall. Snälla, låt oss fortsätta med det.

Vi vill väl att alla elever ska bli unika varelser på den här planeten? Borde det då inte finnas utrymme för många olika sorters lärare också, eller?

En röst för varje lärares rätt att vara autonom

 

Ordning och reda i planeringen

Vårt ämneslag träffas en gång i veckan (utöver schemat). Vi tycker att det är värdefullt att delge varandra idéer, hur olika läs- och skrivprojekt fortlöper och inte minst för att samtala om litteratur och andra texter som vi kan tänkas använda i undervisningen. Vi har alltid en dagordning som alla kan fylla i inför träffen (ett öppet Googledokument). I samma dokument finns det länkar till den gemensamma litteraturlistan (ett lässchema där vi får överblick över skolans gemensamma klassuppsättningar) och till de läs- och skrivprojekt vi använder:

Planera gemensamt

I dokumentet med läs- och skrivprojekt finns delar av det material som används i undervisningen (t ex romaner, ljud, filmer, noveller, aktiviteter, uppgifter) listade. Så här kan det se ut:

Mer detaljerade planeringar (t ex med instruktioner, frågor till texter och skrivuppgifter) har vi på våra individuella sidor på en skolgemensam (öppen) portal så att vi enkelt kan ”låna” av varandra.

Att fundera på

Hur organiserar du/ni undervisningens innehåll? Analogt och/eller digitalt?
Hur skapar du/ni en tydlig och synlig struktur/hierarki i gemensamma planeringar/dokument?
Hur gör du/ni för att dela undervisningsmaterial?

Undervisning växer fram om Sápmi

Efter läsningen av Tio över ett (som jag skrivit om här: Tio över ett – Ett läsprojekt och En hyllning till läraren) infann sig ett vakuum. Vi var inte färdiga med frågorna om Kiruna, platsens betydelse, rätten till platsen, minnen och rötter, identitet, folkets röst och inte minst konflikter och motsättningar. Laestadius författarskap är präglat av just dessa frågor. En planering växte stegvis fram, mellan varje lektion, som blev både en fördjupning och ett sidospår till läsningen. Under tre lektioner berörde vi: Sápmi, samernas historia, rasbiologin, (det förlorade) språket, nomadskolorna, lappväsendet, markfrågan och l-ordet. Nedan redovisas, i ett enda flöde, undervisningsförloppet som följde.

I samband med inledningen och en föreläsning om Sápmi och samernas historia redde vi ut en hel del ORD OCH BEGREPP som same, ursprungsfolk (olika definitioner), territorium, stat, nomadisk, nationell minoritet, minoritetsspråk, förvaltningsområden.

För att summera inledningen såg vi filmen HUR GÖR MAN FÖR ATT RÄDDA ETT FOLK

Jag letade efter något med en koppling mellan frågorna filmen väckte och boken vi läst. Jag hittade SOMMARPRATET: ANN-HELÉN LAESTADIUS. Vi lyssnade på de femton första minuterna av https://sverigesradio.se/avsnitt/910806 och eleverna funderade på, samtalade och skrev om:

IDENTITET

  • Om kolten, jojken och smyckena på Bokmässan: För vem gör jag det här?
  • Om vem som har rätt att definiera ens identitet: Är du äkta same?

SKOLAN OCH SPRÅKET

  • Om nomadskolan: Att placera barn i en otrygg miljö långt hemifrån
  • Om nomadskolan: Att inte höra till/passa in – “en lapp ska vara lapp”
  • Om nomadskolan: En generation som inte lärde sina barn samiska – att bli fråntagen sitt språk, vad betyder och innebär det?
  • När språket dör: Jag vet inte om morfar och jag pratade med varandra

PLATSENS BETYDELSE

  • Om platsens betydelse: Grävskopor som gnisslar när de skär i teglet och bildar dammpartiklar av 50 år gammalt liv

LAPP SKA VARA LAPP

Vilken betydelse ”lapp ska vara lapp-politiken” har haft var fortfarande svårt för eleverna att förstå vidden av. Vi läste därför artikeln om LAPPVÄSENDET OCH LAPPFOGDAR gemensamt (många ord som kan behöva en förklaring). Många bra texter finns på Samiskt informationscentrum. Deras uppdrag är att öka människors kunskaper om samer och samisk kultur. Nämnda artikeln finns här: http://samer.se/4095. Eleverna fick fundera på och skriva om:

  • Beskriv hur statens politik kontrollerade och begränsade samerna på olika sätt.
  • Mot bakgrund av det du nu känner till om sameras historia, rasbiologiska institutet, nomadskolorna och lappväsendet ska du försöka förklara varför ordet ”lapp” är så negativt laddat.

L-ORDET

”Jag fattar inte. Det heter ju Lappland”, invände någon. ”Vad är det som är så fel med att säga lappar då?”. Vi läste då krönikan VEM BESTÄMMER VAD SOM GÖR ONT? av Laestadius: pedagogiskamagasinet.se/vem-bestammer-vad-som-gor-ont/. Eleverna funderade enskilt på och skrev om:

  • Varför heter krönikan “Vem bestämmer vad som gör ont?”
  • Varför blir AH Laestadius både upprörd och uppgiven över frågan i citatet?
    ”Så det är alltså samerna själva som har bestämt att vi inte får säga lapp?” säger kvinnan då.

Nu föll poletten ned hos dem som tidigare inte riktigt hade greppat problematiken kring språkbruket. Laestadius avslutningsord bidrog starkt till detta:

Om jag står på din fot gör det ont på dig, men inte på mig. Du som får ont är den som kan avgöra om det gör ont eller inte. (AH Laestadius, Pedagogiska magasinet, 21 sept 2018)

För att avrunda återvände vi till SOMMARPRATET då vi lyssnade på delen 15:00-31:45, samt avslutningen 53:30-1:01:50. Eleverna skrev några avslutande ord om de delar som berördes i pratet (t ex om att vara same, kränkningar och identitet).

EN FORTSÄTTNING MED MEÄNKIELI?

Efter en chatt på Twitter med Mattias Nilimaa tipsar han om ett radioreportage som han deltagit i. I detta berättar den före detta elithockeyspelaren Mattias Nilimaa att han saknar meänkieli. ”Han fick aldrig lära sig språket som barn, och nu som vuxen känner han sig halv. Mattias känner att språket stulits från honom.” Reportagen finns här: del 1 och del 2. Om det inte blir ytterligare ett sidospår och en fortsättning på ”Tio över ett” sparar jag intervjuerna till nästa gång minoritetsspråken berörs.

NÄR UNDERVISNING VÄXER FRAM (I BILDER)

När undervisningen växer fram - Ett miniprojekt om samernas historia - Sapmi och lappväsendet

Så här växer ofta undervisningens innehåll fram för mig. Hur planerar du?