Märkt: lektion

En berättelsekarta

Jag tänker ofta i bilder. Målar upp scener (platser). Kanske därför jag är så himla förtjust i kartor? När mina elever ska skriva olika texter använder jag ofta bilder som förklarar och förtydligar vad det är vi håller på med. När eleverna skriver berättelser blir mina bilder ofta stiliserade med kartor, streckgubbar, symboler och viktiga detaljer. Jag spånar och skissar fram scenen så jag vet ungefär hur den ska se ut på tavlan. Jag försöker också illustrera det händelseförlopp som ska utspela sig på platsen i några få steg. Nedan ett exempel på inledningen av en skräckhistoria där:

  1. En person (vilken får eleverna såklart fundera ut först) blir rädd för något (vad bestämmer eleven) i staden.
  2. Livrädd springer personen hemåt, genom skogen och förbi kyrkogården… buhu!
  3. Nästan hemma!

En skiss av scenen eleven ska skriva - steg för steg kan läraren instruera hur berättelsen byggs upp

Det tar några minuter att skapa en skiss. Några minuter att rita den på tavlan. Några minuter att visa eleverna hur man kan skapa dramaturgi i en scen. Väl investerad tid. Formen, som inte på något sätt är huggen i sten, går såklart att förflytta till vilken plats eller tid som helst och utöka med ännu fler steg. Vill eleverna att scenen ska utspela sig någon annanstans går det alldeles utmärkt. Det finns många läskiga saker som man kan gå eller springa förbi…

En bild av skolan

Ibland händer något som inte går att förklara. När en text möter eleverna vid exakt rätt tidpunkt och en sorts bubbla infinner sig. Jag var med om en sådan i morse. Det är skola när den är som allra bäst!

En klass läser ”En ö i havet” på morgonen och det är alldeles tyst. En stillsam stund i ett stormande hav. En isolerad ö. Vi läser om Steffi och Nelli som flyr till Sverige. Oroliga tider. Omtumlande. Svårt.

Idag läser vi sidorna när flickorna firar jul i ett snötäckt Sverige. Om barn som skrattar, leker och åker kälke i pulkabacken. Det blir något hoppfullt över läsningen. Som ett parallellt universum till det som sker utanför texten i omvärlden. En fin stund. En bild av skolan.

Jag gillar struktur, men…

En av mina närmaste vänner kallade mig för strukturfascist en gång och ja… kanske råkar jag gilla ordning och reda! Jag förbereder mig noga inför varje lektion, både med innehållet och utformningen, och funderar på hur jag kan presentera lektionen för eleverna på bästa sätt. Ett redskap som räcker långt för att skapa just ordning och reda är en tavla. Jag delar in tavlan i sektioner, skriver alltid från vänster till höger och lämnar utrymme för att kunna göra kompletteringar, pilar och markeringar. Så här såg det ut efter en lektion när jag lät frågor och uppgifter till undervisningens innehåll, steg för steg, växa fram på tavlan:

Eleverna var fullt fokuserade under 60 minuter, trots att det inte fanns någon information om lektionens ramar. Eleverna läste, tänkte och skrev om tre kapitel ur En ö i havet av Annika Thor. Ett självständigt arbete som en förberedelse inför kommande boksamtal och gemensam analys av texten (och ja, vi har läst, samtalat och skrivit tillsammans om bokens inledande kapitel – eleverna läser och analyserar inte hela romanen på egen hand). Just nu är det många lärare från hela landet som vittnar om hur de mer eller mindre tvingas in i förutbestämda mallar och lektionsstrukturer. Intentionen är förstås god. Den gemensamma strukturen ska göra så att fler elever (alla) kan delta och följa med i undervisningen. Men samtidigt … är det inte naivt att tro att ledarskapet i klassrummet och graden av elevdelaktighet står och faller med vilken mall läraren följer (eller inte)? Att säga ”vi måste börja någonstans” håller heller inte riktigt. Varför börja med formen och låta den avgöra hur innehållet ska inordnas? Är det inte bättre att låta innehållet avgöra hur lektionen ska utformas? Om läraren kontrollerar det som sker i rummet eller inte kan avgöras med vilket fokus eleverna lägger på innehållet och vad de ska lära sig. Om läraren lyckas få elevernas uppmärksamhet riktad mot ekvationen, höjdhoppet, fotografiet, ingredienserna, texten, ordet eller kartan spelar formen då någon som helst roll?

I många lektionsmallar ska lärarna börja med att kontrollera och bokföra elevernas närvaro. Det är ju förstås bra att se vilka som är på plats, men det går att göra på många sätt. Ett sätt är att säga HEJ till alla elever när de kliver in genom dörren och göra noteringar om närvaron några minuter in på lektionen när eleverna är igång. Om det första eleverna möter i en uppstart är kontroll signalerar det något och tar tid från något annat som i sin tur skulle kunna ge ringar på vattnet under resten av lektionen. De första minuterna (mötet med läraren och lektionens innehåll) av en lektion är extremt viktiga. Jämför med att i fängsla en publik på teater. Anne-Marie Körling har skrivit någonstans att inledningen är till för samspel och ögonkontakt – inte för kontroll. “Lektionens fokus ska upp genast” är hennes devis.

Om skolans alla lärare gör på exakt samma sätt riskerar det att eleverna slutar lyssna, tänka själva och anstränga sig. Variation tvingar elever till eftertanke. Dessutom signalerar vi till eleverna att vi inte tror att de kan tänka själva. Att vi ger eleverna alla svar visar faktiskt motsatsen.

Skolverket och Skolinspektionen har under snart ett helt decennium tjatat om mål utan att egentligen förstå vad lärare försöker göra i sina klassrum. Om läraren försöker förklara ett “lärandemål” uppstår en hel del problem. Det går nämligen inte förklara vad man ska kunna så att eleven förstår innan eleven förstår. En del av kunskapen är enkel att greppa som tvåans gångertabell, Europas huvudstäder och skenbart enkel som ett visst antal rätt på de nationella provens läsförståelsetest. Andra delar av kunskapen är stundtals flyktig och ett virrvarr av fakta, förståelse, färdigheter, men också erfarenheter, tankar, perspektiv, nyfikenhet, mod och förmåga att omsätta kunskaperna i nya och hittills okända sammanhang. Dessutom jobbar man ibland med “mål” som ryms inom ramen för en lektion, men ganska ofta ligger slutdestinationen långt bortom horisonten.

En lektionsplanering är som en väderrapport (att det är nog så det blir), men man måste alltid vara lyhörd och beredd att improvisera och kanske ändra kurs när så är nödvändigt. Det är omöjligt att helt säkert förutsäga hur eleverna förhåller sig, vad enskilda elever kan komma att göra eller säga. En alltför strikt struktur leder till att eleverna utestängs från allt inflytande över undervisningen och en princip när kartan och terrängen inte stämmer överens så är det kartan som gäller (tack för metaforerna Jan Nilsson).

Sara Persson skrev på Twitter något i stil med: Min erfarenhet säger att alla elever, speciellt de med särskilda behov, behöver struktur och ordning i skolan, men också att de kan krevera av leda. De behöver lärare som älskar sina ämnen och som med entusiasm kan presentera och levandegöra innehållet. Daniel Sandin twittrade: Motsatsen till MÅNGFALD är ENFALD.

Avslutningsvis: Undervisning är ett konstant flöde, en dynamisk process mellan lärare, elever och elever emellan, inte något som kan checkas och bockas av i ett förutbestämt rutsystem. Allt kan inte vara lika. Det är en del av charmen med yrket – att den ena dagen (eller terminen) inte riktigt är den andra lik. Jag har i över 20 år varierat mitt sätt att undervisa och jag tycker väldigt mycket om det. Jag vet att jag inte är ensam… tusentals är de lärare som kontrollerar sina klassrum och ser till att eleverna riktar fokus mot undervisningens innehåll. Utan mall. Snälla, låt oss fortsätta med det.

Vi vill väl att alla elever ska bli unika varelser på den här planeten? Borde det då inte finnas utrymme för många olika sorters lärare också, eller?

En röst för varje lärares rätt att vara autonom

 

Undervisning växer fram om Sápmi

Efter läsningen av Tio över ett (som jag skrivit om här: Tio över ett – Ett läsprojekt och En hyllning till läraren) infann sig ett vakuum. Vi var inte färdiga med frågorna om Kiruna, platsens betydelse, rätten till platsen, minnen och rötter, identitet, folkets röst och inte minst konflikter och motsättningar. Laestadius författarskap är präglat av just dessa frågor. En planering växte stegvis fram, mellan varje lektion, som blev både en fördjupning och ett sidospår till läsningen. Under tre lektioner berörde vi: Sápmi, samernas historia, rasbiologin, (det förlorade) språket, nomadskolorna, lappväsendet, markfrågan och l-ordet. Nedan redovisas, i ett enda flöde, undervisningsförloppet som följde.

I samband med inledningen och en föreläsning om Sápmi och samernas historia redde vi ut en hel del ORD OCH BEGREPP som same, ursprungsfolk (olika definitioner), territorium, stat, nomadisk, nationell minoritet, minoritetsspråk, förvaltningsområden.

För att summera inledningen såg vi filmen HUR GÖR MAN FÖR ATT RÄDDA ETT FOLK

Jag letade efter något med en koppling mellan frågorna filmen väckte och boken vi läst. Jag hittade SOMMARPRATET: ANN-HELÉN LAESTADIUS. Vi lyssnade på de femton första minuterna av https://sverigesradio.se/avsnitt/910806 och eleverna funderade på, samtalade och skrev om:

IDENTITET

  • Om kolten, jojken och smyckena på Bokmässan: För vem gör jag det här?
  • Om vem som har rätt att definiera ens identitet: Är du äkta same?

SKOLAN OCH SPRÅKET

  • Om nomadskolan: Att placera barn i en otrygg miljö långt hemifrån
  • Om nomadskolan: Att inte höra till/passa in – “en lapp ska vara lapp”
  • Om nomadskolan: En generation som inte lärde sina barn samiska – att bli fråntagen sitt språk, vad betyder och innebär det?
  • När språket dör: Jag vet inte om morfar och jag pratade med varandra

PLATSENS BETYDELSE

  • Om platsens betydelse: Grävskopor som gnisslar när de skär i teglet och bildar dammpartiklar av 50 år gammalt liv

LAPP SKA VARA LAPP

Vilken betydelse ”lapp ska vara lapp-politiken” har haft var fortfarande svårt för eleverna att förstå vidden av. Vi läste därför artikeln om LAPPVÄSENDET OCH LAPPFOGDAR gemensamt (många ord som kan behöva en förklaring). Många bra texter finns på Samiskt informationscentrum. Deras uppdrag är att öka människors kunskaper om samer och samisk kultur. Nämnda artikeln finns här: http://samer.se/4095. Eleverna fick fundera på och skriva om:

  • Beskriv hur statens politik kontrollerade och begränsade samerna på olika sätt.
  • Mot bakgrund av det du nu känner till om sameras historia, rasbiologiska institutet, nomadskolorna och lappväsendet ska du försöka förklara varför ordet ”lapp” är så negativt laddat.

L-ORDET

”Jag fattar inte. Det heter ju Lappland”, invände någon. ”Vad är det som är så fel med att säga lappar då?”. Vi läste då krönikan VEM BESTÄMMER VAD SOM GÖR ONT? av Laestadius: pedagogiskamagasinet.se/vem-bestammer-vad-som-gor-ont/. Eleverna funderade enskilt på och skrev om:

  • Varför heter krönikan “Vem bestämmer vad som gör ont?”
  • Varför blir AH Laestadius både upprörd och uppgiven över frågan i citatet?
    ”Så det är alltså samerna själva som har bestämt att vi inte får säga lapp?” säger kvinnan då.

Nu föll poletten ned hos dem som tidigare inte riktigt hade greppat problematiken kring språkbruket. Laestadius avslutningsord bidrog starkt till detta:

Om jag står på din fot gör det ont på dig, men inte på mig. Du som får ont är den som kan avgöra om det gör ont eller inte. (AH Laestadius, Pedagogiska magasinet, 21 sept 2018)

För att avrunda återvände vi till SOMMARPRATET då vi lyssnade på delen 15:00-31:45, samt avslutningen 53:30-1:01:50. Eleverna skrev några avslutande ord om de delar som berördes i pratet (t ex om att vara same, kränkningar och identitet).

EN FORTSÄTTNING MED MEÄNKIELI?

Efter en chatt på Twitter med Mattias Nilimaa tipsar han om ett radioreportage som han deltagit i. I detta berättar den före detta elithockeyspelaren Mattias Nilimaa att han saknar meänkieli. ”Han fick aldrig lära sig språket som barn, och nu som vuxen känner han sig halv. Mattias känner att språket stulits från honom.” Reportagen finns här: del 1 och del 2. Om det inte blir ytterligare ett sidospår och en fortsättning på ”Tio över ett” sparar jag intervjuerna till nästa gång minoritetsspråken berörs.

NÄR UNDERVISNING VÄXER FRAM (I BILDER)

När undervisningen växer fram - Ett miniprojekt om samernas historia - Sapmi och lappväsendet

Så här växer ofta undervisningens innehåll fram för mig. Hur planerar du?

Kärnan av ämnet

En uppdaterad bild (tidigare här) av hur jag försöker variera undervisningen i både det lilla formatet (lektionen) och det större (längre projekt). De fyra symbolerna klockan 12, 3, 6 och 9 visar ämnets centrala aktiviteter: läsa, tänka, samtala och skriva. I mitten återfinns en femte, att processa både form och innehåll. Aktiviteterna ska inte ses som följda av varandra utan sker samtidigt eller parallellt.
Planera för svenska - Ämnets kärna - Av Fredrik Sandström

Läsa om angelägna ämnen i en sammanhållen kontext

För att förstå en text och varför den förtjänar att läsas underlättar det om kontexten är känd och tydlig, exempelvis historiskt, socialt, geografiskt eller tematiskt. Det underlättar också om eleverna kan relatera till texten, tematiken och kontexten tanke- och/eller känslomässigt. Därför försöker jag välja texter med ämnen som kan vara angelägna för eleverna, till exempel om:

  • Personlig utveckling och identitet
  • Existensiella frågor
  • Mellanmänskliga relationer
  • Skolliv
  • Normer och värden/diskriminering
  • Demokrati/mänskliga rättigheter
  • Etik
  • Aktuella ämnen, t ex digitalisering, miljöfrågor, internationellt

Genom att använda en huvudtext (ofta en roman eller novell) som möter flera andra texter (tidningstext, kortfilm, serie, podcast, radio, tv, bilder) skapas variation och indirekt en sammanhållen kontext. Dessutom ger de många olika texterna, som gärna får fungera som fördjupning eller kontraster, eleverna en möjlighet att göra kopplingar och jämföra. Läs mer här: En ö i havet – Att läsa och förstå

Tid till tanke och att känna

Det tar tid att tänka och känna. Det fordras tid för att formulera sig med ord och ytterligare längre tid att formulera tankarna i skriven text. När vi läser ges tid att tänka i olika former, Markera vissa delar av texten, Tankemeningar eller Ett ord ur texten.

Samtala, tala och lyssna

Samtalet är centralt. Eleven får sätta ord på sina tankar för någon annan. Genom att lyssna på andra får eleven möta andra upplevelser och perspektiv. Samtalen kan se ut på många olika sätt, Välj en scen som berör digSokratiska samtal, Olika frågor eller Sammanfatta och rubricera ett kapitel.

Tanke- och prestationsskriva

För att kunna prestera i någon form, antingen muntligt i samtal och berättande eller skriftligt, underlättar det mycket om eleven har gjort ett förberedande tankearbete. Därför skriver mina elever ofta tanketexter. Osorterade texter för att formulera tolkningar, frågor, tankar, känslor och åsikter utan någon större tanke på prestation. Dessa tanketexter används sedan som underlag i samtal, berättande eller för att skriva texter som är tänkta för en mottagare. Läs mer: Tanke- och prestationsskrivande. Eleverna bearbetar, tolkar och skriver på många olika sätt i samband med det lästa, Ta med bokens karaktär hemBokens sista kapitel, Bokens karaktär twittrar, Dramaturgi i fyra steg och Spela in podcast.

En avslutande tanke som styr de texter jag väljer, de frågor eleverna får möta i samtal, de former som används när vi bearbetar det lästa och de texter eleverna skriver:

Skriver eleverna för att lära sig skriva en argumenterade, berättande, beskrivande, förklarande, instruerande och utredande text eller skriver eleverna för att de vill påvisa, berätta, beskriva, förklara, instruera eller utreda något för någon?

Sjumilakliv i språk och tanke

Tillsammans är de didaktiska frågorna VAD, VARFÖR och HUR sammanlänkade och undervisningen förutsätter att de tre ”lirar med varandra”. Motorn i undervisningen är frågorna. Frågornas avsikt kommer att leda eleverna i en viss riktning, vad gäller läsningen, skrivandet och tänkandet. Därför är frågornas kvalitet, hur de komponeras, i vilken ordning de kommer och hur de används CENTRALT i skapande av undervisning (läs Ann Pihlgren och om Sokratiska samtal här). När det klaffar – när eleverna förstår syftet med frågan och att frågan är relevant i förhållande till texten och eleven själv – då kan eleven ta kliv som hen inte trodde var möjliga.

I det större sammanhanget om Tolerans och intolerans ser vi den något sockersöta, men otroligt tydliga (vilket är bra i undervisningssammanhang) All that we share:

Eleverna får tänka, skriva enskilt och samtala med varandra om frågorna:

WHY DO WE PUT PEOPLE IN BOXES?

I reklamfilmen “All that we share” delas människor in i olika grupper baserat på exempelvis ålder, kön, religion, etnicitet och intressen. Men något händer när programledaren börjar ställa personliga frågor. Vad händer då? Vad händer med “boxarna”? Vilka är frågorna? Vilka övergripande behov, drömmar, tankar, känslor har alla människor oavsett “box”? Varför delar vi in människor i fack?

UR EN ELEVS LÄSLOGG (ÅK 8)

Alla i dagens samhälle måste få sig en tankeställare, fundera och förstå att vi placerar människor i lådor. För om man inte kommer till den insikten att man själv gör det så kan man inte förändra på sitt tankesätt. Varken jag eller någon annan kan säga till dig att du måste förändra på det, det måste vara du som bestämmer dig för det. Jag har förstått att jag gör det här, att jag placerar folk i lådor utifrån utseende, personlighet och så vidare. Sedan jag kommit på mig själv att göra det här har jag försökt sluta. Jag har även insett att det är en konst i sig att kunna göra det.

Man kan inte ändra en tanke man haft i hela sitt liv över en natt, det tar tid. Men efter ett visst antal år, månader (eller hur lång tid det nu tar) så kanske man har ändrat på sina tankar. Och om man bara försöker att ändra sitt tankesätt, tycker jag att man gör det rätta. En anledning till att man kan förstå att vi gör fel som placerar människor i lådor är att personer från den ena lådan kan ha jättemycket gemensamt med någon från en annan. Vi alla är bara “simpla” människor. Bara för att jag känner mig som en så kallad pluggis betyder inte det att jag också kan tillhöra någon annan låda en stund. Jag kan ha massvis med gemensamma intressen med någon från en annan låda.

Men om man så gärna vill placera in persongrupper i lådor tycker jag att man kan tänka såhär. Alla vi människor tillhör en enda stor låda. I den stora lådan finns det små fack där olika persongrupper har ett varsitt fack. Men facken har små genvägar till varandra där små saker kan smyga igenom. Vilket för mig betyder att små handlingar/intressen och så vidare kan smyga igenom och det skapas band mellan de olika persongrupperna.

Häftigt när elever tar sjumilakliv i både språk och tanke. Unga kan!

John Hron – Om civilkurage

Riktigt bra dokumentärer är guld värda för en lärare. Välproducerade, gripande och personliga berättelser. Ljud är… jäkligt bra… men kanske lite bortglömt i dessa tider då bilder och filmklipp sköljer över oss. I ett större arbete om civilkurage, diskrimineringsgrunder och medier lyssnar just nu min åtta på P3 Dokumentär om John Hron. John var en 14-åring som blev mördad av nynazister. Vi lyssnar på historien om John Hron, samtalar och skriver. Händelserna utspelade sig vid Ingetorpssjön utanför Kungälv.

Mordet på John Hron vid Ingetorpssjön i Kungälv

DEL 1 2:45-25:05  – Om föräldraskap, utanförskap och gemenskap

  • Varför blev Peter skinhead egentligen?
  • Vad hittade han och andra i musiken, konserterna och kläderna (bomberjackor och kängor)?
  • Peter hittar andra likasinnade i “Brunbältet”. Under 1900-talet fanns nazismen i vissa delar av Sverige. Främlingsfientligheten är stark på vissa platser i Sverige. Hur förklaras det?
  • Hur viktig är uppväxten? Hur tror du att föräldrar påverkar sina barn? Vad beror det på?
  • Hur mycket präglar din uppväxt dig, tror du? Tycker du som dina föräldrar (alltid)?
  • Vid klockan 22 är pappan på väg till sjön, men han vänder. Varför gör han det? Hur tror du att han tänker om det idag?
  • Ett av föräldraskapets stora dilemman: Lita på sitt barn eller kontrollera (=visa att man bryr sig). Hur tänker du om det?

Välj valfritt ämne/fråga som du antingen tycker lika eller olika som dina föräldrar. Skriv i läslogg under rubriken Så tycker jag

DEL 2 37:09-53:20 – Brutal misshandel och civilkurage

Under misshandeln lyckades John ta sig loss och simmade ut till mitten av sjön. Nynazisterna tvingade Hrons kamrat Christian att ropa att om John inte kom tillbaka skulle de slå ihjäl honom. Hron simmade tillbaka. Väl där misshandlades han tills han blev medvetslös. De sparkade honom i huvudet i ungefär sju minuter. Efter misshandeln kastade nynazisterna Hron i sjön. Han levde när han blev nedkastad.

  • En polis beskriver misshandeln som “kattens lek med råttan”. Vad menar han?
  • Varför gjorde de så, tror du? Känner du igen det fenomenet?
  • Vad tror du att John tänkte när han simmade tillbaka? Gjorde han rätt eller fel?
  • De ville att Hron skulle säga att han älskade nazister, vilket han vägrade. Gjorde han rätt eller fel?

Skriv i din läslogg under rubriken Kattens lek med råttan (fråga 1-2) eller Civilkurage (fråga 3-4)

Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.