Märkt: bedömning

Skönlitteratur och läxförhör

Förra veckan testade jag något som tog emot väldigt mycket. Det går emot det mesta vad jag tänker att läsning är och ska vara. Det är långt ifrån en upplevelse där vi får leva oss in i ”hur andra människor tänker, känner och lever” och där skönlitteraturen ”erbjuder perspektivskiften och tillträde till det främmande och oväntade”. (Anna Nordenstam och Christina Olin-Scheller, Läsning utan motstånd, Svenskläraren, nr 1, 2019). Jag försöker undvika aktiviteter där läsningen blir instrumentell. Jag tror stenhårt på att betona den estetiska upplevelsen… att utmana eleverna med de texter som vi läser… att eleverna reflekterar över värdet och vikten av läsning… … att inre motivation slår yttre. Ändå gjorde jag något som går emot dessa principer när mina elever fick ett läxförhör på bokens sex första kapitel. Varför gjorde jag det?

Jag upplever att en del elever, oavsett vilken titel vi läser, inte riktar tillräckligt mycket fokus mot texten. När vi läser, tänker och samtalar om texten vill de gärna lämna den och börjar relatera till sig själva och andra. De har skummat ytan och drar förhastade slutsatser vad texten handlar om, tematik och budskap, och resonerar om dessa ämnen genom sig själva istället för genom boken och dess karaktärer. Det blir sällan en förflyttning av perspektiv utan snarare en cementering av redan befintliga. Självklart kan jag som lärare styra elevens läsning genom frågor och aktiviteter, men vissa elever får då svårt. Kommenterar som ”jag minns inte” och ”jag vet ju inte hur dom (karaktärerna) tänker” är inte helt ovanliga. Dessa kommenterar visar att läsknappen inte har varit påslagen. Hur får man då dessa elever, trots flertalet försök med olika titlar, att rikta uppmärksamhet mot texten så att läsningen blir djupare och rikare? Så att vi senare kan resonera om tematik och budskap, få nya perspektiv och nå insikt, att förstå mig själv och andra på ett nytt sätt.

Tio frågor om bokens sex inledande kapitel. Frågor om karaktärerna, var handlingen utspelar sig och vad som faktiskt händer. Fullt fokus på texten. Elever som bläddrar i boken för att hitta exempel. Letar inferenser! 55 intensiva minuter där de sätter ord på sin förståelse av texten. Vad eleverna skriver! Alla! Ingen som är passiv, som fallet kan vara vid boksamtal eller skrivande i läslogg. Men ändå är det något som skaver i mig… har jag inte bara lurat eleverna och mig själv, är en tanke som jag inte kan kasta ifrån mig.

Vad är det som gör att ordet ”läxförhör” skapar denna ambition? Det kan bara vara det skarpa läget. Visa vad man kan. Jakten på antal poäng.

Eleverna kommer såklart att få tillbaka sina förhör, på något sätt ”rättade”, men det var ju inte det som var poängen. Min tanke med läxförhöret var att ALLA skulle få en bas, genom att tränga in i texten, på djupet fundera och sedan formulera sin förståelse av:

  • Händelseförlopp
  • Bokens karaktärer och inbördes relationer (t ex om maktskillnader mellan syskonen)
  • Motiv till karaktärernas handlingar
  • Miljön
  • Analysera delar, leta inferenser, för att skapa och förstå en helhet

Lektionen avslutas med att jag berättar att det var lektionens syfte. Förmodligen är det många som inte lyssnar nämnvärt, utan väntar på att få tillbaka sitt läxförhör för att se hur många poäng som nåddes, men EN elev säger iallafall:

Jag fattar Fredrik. Egentligen kan man ju inte få poäng för att man läser en bok! Man kan inte ha rätt eller fel när man analyserar och tolkar.

Vi enas om att det finns tolkningar som kan skena iväg och på något sätt vara ”fel”, men eleven har fattat poängen att lektionen handlade om allt annat än poäng! Om jag kommer att göra om det? Jag vet inte… ännu… jag vet innerst inne att det var ett desperat försök, men det fungerade ju faktiskt ganska bra. Frågan är om eleverna genomskådar mig nästa gång ett ”läxförhör” kommer?

Matriser missar målet

Många är matriserna som har passerat genom skolan: Skolverkets betygsmatriser, bedömningsstöd för lärare, konkretiserade ämnesmatriser, kunskapsprofiler till nationella prov, checklistor i administrativa lärplattformar, förenklade kunskapsmatriser (HEJA) och senast i raden så kallade lärande matriser. Oavsett vad vi kallar matriserna, vilken färg och utformning de än har, är det inte så att…
Kejsarens nya kläder - Matriser missar målet av Fredrik Sandström

Om lärande matriser

I strävan att konkretisera undervisningens innehåll försöker lärare beskriva så att eleven ska förstå vad denne ännu inte kan och/eller förstår (exempel matematik åk 1-3). Att beskriva en kvalitativ progression är inte helt enkelt. Ganska ofta använder lärare en variant av värdeorden och uttryck som till viss del, med stöd av, med lite stöd av eller utan hjälp ska ge eleverna en bild av var i progressionen de befinner sig. En annan variant är att kvalitet ersätts med kvantitet: Du har med ett exempel, två-tre exempel eller flera exempel. Men frågan kvarstår, på vilket sätt gör dessa rutor eleven klokare HUR eller med VAD eleven ska komma vidare i sitt lärande? Eleven kan ju de facto inte vad nästa ruta visar. Det finns en rad fallgropar som följer med ett flitigt användande av matriser i undervisningen:

  1. Kunskap hackas sönder och blir till små fragment. De små fragmenten blir till slut så många och svåra att hålla ordning på att helheten riskerar att gå förlorad. Vad är det egentligen jag håller på att lära mig?
  2. Undervisning tenderar att fokusera mer på form än innehåll. Att skriva en knivskarp analys blir till en teknisk färdighet mer än ett sätt att använda sitt språk för att exempelvis formulera händelseförlopp, tankar, åsikter och känslor. Jämför med den praktik som vuxit fram kring genrepedagogikens fokuserande på olika texttyper. Skriver jag för att ”lära mig” hur en beskrivande, förklarande eller instruerande text ska disponeras eller för att jag vill beskriva eller förklara något eller kanske instruera någon?
  3. I strävan att göra undervisningen mer precis och exakt blir den i samma stund fattigare. Washback-effekten, då undervisningen fokuserar i stor utsträckning på de delarna läraren har valt ut, gör att alla sidospår och omvägar kommer därmed att bli stigar som aldrig blir upptäckta och utforskade. Försök, misstag, erfarenheter och insikter som faktiskt gör undervisningen, lärandet och därmed vår kunskap rikare. Andra kvalitéer löper risk att negligeras.
  4. Eleven lär sig ganska snart att ta genvägar. Istället för att irra runt på lärandets omvägar hamnar eleven i frågan: kommer det här på provet? Läraren hamnar också där i samma sekund som det hänvisas till en matris. Elevernas uppmärksamhet riktas mot bedömning – inte mot förståelse och innehållet.
  5. Att klä undervisningens innehåll med andra ord riskerar att leda fokus bort från lärandets objekt. Att dissekera en novell, länders socioekonomiska förhållanden eller näringskedjor i Västmanland riskerar faktiskt att göra läsandet, förståelsen, upplevelsen och inlevelsen av dikten, länderna och djuren till något sekundärt.
  6. Det finns en risk att lärandet överlämnas till eleven i stor utsträckning. Läraren har ju förklarat och beskrivit (nåja) var eleven ska härnäst, nämligen till nästa ruta.
  7. I samma kölvatten ryms tanken på den individualiserade undervisningen. Var och en går sin egen väg i lärandet istället för att använda den samlade gemenskapens kraft.
  8. Checklistor och to-do-listor kan vara bra till mycket, som kom ihåg till handlingen i mataffären eller hur trädgårdsarbetet ska prioriteras. Men vad lär vi eleverna på sikt om vi använder dem i förhållande till kunskap och bildning? Vad innebär det att kunna något?
  9. I lärandets natur ingår den lärande gropen, ibland är det jobbigt, svårt och jäkligt motigt att lära sig. Att ta sig upp ur gropen fordrar ansträngning, knuffar och ofta en hjälpande hand. Det allra mest effektiva är att använda ett innehåll som engagerar. Först när man kommit upp kan man blicka tillbaka och förstå vad man förut inte förstod (metakognition). Det är otroligt svårt att förstå något och kunna något innan man kan det. Att ens försöka är frustrerande och riskerar faktiskt att man ger upp.
  10. Skolan handlar om så oerhört mycket mer än att bara lära sig ämneskunskaper. Vi fostrar demokratiska medborgare och utvecklar HELA människan. Det handlar exempelvis om utveckla förståelse om sig själv, andra människor och miljön. Jag skulle vilja se hur en matris om samhörighet, solidaritet och medmänsklighet kan utformas… eller inte! Och ännu värre, tänk om det ensidiga fokuset på matriserna eller bedömningen gör så att vi inte har tid med demokratiuppdraget!

Bedömnings- och kunskapsmatriser

Många skolor och lärare ägnar sin tid åt att färglägga en elevs kunskaper i ett digitalt system eller genom att ringa in rutor på ett papper i cirka 15 ämnen där varje ämne består av uppskattningsvis 15 utvalda delar av kunskap. Det blir 225 (någon som har räknat?) olika ”kunskaper” som eleven blir bedömd i. Är det någon som på allvar tror att det hjälper eleven vidare i sitt lärande? Att eleven har förmåga att sätta sig in i 225 rutor? Eller att eleven ens är intresserad av dessa 225 rutor? Jag menar med bestämdhet att det är fullt tillräckligt att hålla ordning på 15 betyg.

Om jag inte använder matriser, vad gör jag då?

Lägg allt fokus på undervisningens innehåll. Visa, exemplifiera, instruera, utforska och testa tillsammans, samtala, tolka och använda elevernas tankar, exempel och texter i undervisningen. Visa var i innehållet eleven har goda kvaliteter och var det kan utvecklas ytterligare (om eleven efterfrågar det). Undervisning handlar ju om vad eleven ska lära sig, hur det kan gå till, genom vad och i vilket syfte (varför).

Jag väljer att avsluta med att hänvisa till Anne-Marie Körling. Två tweets med samma andemening som jag ofta återvänder till:

Kunskap färgar av sig och är ingen ruta i ett rutnät. (Twitter 24/3 2015)

Läsa vidare

Nicklas Mörk: Vad är problemet med matriser?
Fredrik: Kursplaner och undervisningen
Fredrik: Elever stressas sönder med ständiga kopplingar till resultat
Ingrid Carlgren: Undervisningen och läroplanernas janusansikte
Ingrid Carlgren: Tänk om (den ‘nya kunskapsskolan’ inte är en kunskapsskola)

Gräns för godkända elever?

Känner du någon (vuxen) som är intresserad av och kunnig inom konst, litteratur, foto, teknik, idrott, matlagning, hantverk, språk, miljö, naturvetenskap, globala och nationella samhällsfrågor? Nej, tänkte väl det! I skolan möter eleverna väldigt många ämnen och de förväntas bli ”godkända” i samtliga, trots att vi själva inte lever upp till dessa krav. Dessutom är själva terminologin både mänskligt och logiskt bekymmersam. Godkänd? Enligt vem? Enligt vad? I vilket syfte? Det är faktiskt en gåta att införandet av gränsen för ”godkänd” inte föregicks av en vild och hetsig diskussion!

För inte så länge sedan hade vi ett betygssystem med siffror (1-5) där betygen fördelades enligt en normalfördelningskurva som kalibrerades med hjälp av standardiserade prov (idag nationella prov). Den största andelen fick betyget tre vilket motsvarade en medelmåttig prestation, något färre fick fyror och de allra duktigaste fick en femma. Något färre än medel fick betyget tvåa och en liten andel elever fick en etta. I och med införandet av en gräns för godkänd (G och sedan E) verkar de elever som tidigare fick betygen tvåa och etta mirakulöst nog vara borta, framförallt i debatten.

I systemet med gränsen för godkänt ligger en del inbyggda dilemman som skapar mycket svårlösta problem och mängd bekymmer för samtliga inblandade. Gränsen leder ofta till en ”jakt” på elever som ska göra den ena efter den andra uppgiften för att nå minst ett E. Jakten genererar stress, både hos eleven och läraren. Gränsen avgör nämligen om eleven ska få gå vidare till gymnasiet och påbörja sin resa mot en dröm och kanske ett framtida yrke. Alltför många F och framförallt F i något av ämnena engelska, matematik och särskilt svenska riskerar att grusa dessa framtidsplaner.

Eleven mår ofta redan dåligt för att hen inte presterar tillräckligt (i mängd eller i kvalitet) och jakten skapar en omänsklig press, vilket inte sällan framkallar stress som faktiskt leder till att eleven lär sig mindre och kommer ännu längre ifrån godkända betyg. Negativ stress är lärandets värsta fiende. Dessutom identifierar sig eleven ofta med betygen. A=smart, ambitiös, duglig=jag är en bra människa. F=trög, lat, värdelös=jag är en dålig människa.

Betyg, bedömning, hets, press, stress, godkänd - om en skola där eleven mår allt sämre. Av Fredrik Sandström


Vårdnadshavare ser barnets situation ur ett annat perspektiv. Ofta framstår skolans, eller lärarens, krav som helt orimliga i förhållande till elevens nuvarande förmåga. I kontakt med skolan/läraren får vårdnadshavaren ofta samma svar (till exempel med hänvisningar till läroplan och kunskapskrav). Det blir ett fäktande mot väderkvarnar.

Läraren står inför flera dilemman. Läraren ska skapa förutsättningar att lära eleven så mycket som möjligt och samtidigt bedöma elevens förmågor. Läraren ska värna om elevens hälsa samtidigt som hen är en tjänsteman med ett bedömningsuppdrag. Läraren ska utgå ifrån elevens starka sidor och samtidigt (delvis) fokusera på elevens svagaste. Till sist, den som jag tycker är allra svårast, läraren ska med kännedom om elevens förutsättningar, till exempel fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska vara den som ska avgöra hur elevens framtid de närmaste åren ser ut. Ett betyg i svenska avgör om eleven får börja sin vuxenbana och studera till lastbilschaufför, snickare, elektriker, grävmaskinist, statsvetare eller lärare. Det är inte mänskligt, vare sig för eleven eller läraren.

Skolledning och huvudman vill såklart elevens bästa, men också att skolan framstår i god dager, ”på den här skolan eller i den här kommunen har vi stor andel godkända elever”. Därför pressar ledningen på enskilda skolor, arbetslag och enskilda lärare att ”se till” att öka andelen godkända elever.

Summa kardemumma innebär denna gräns för elev, vårdnadshavare, lärare och ledning otaliga möten, planeringar, alternativa uppgifter och uppföljningar för att försöka få eleven att nå godkända betyg. Det är enormt resurskrävande för alla parter – tid och energi. Men frågan som borde ligga i fokus glöms ofta bort, nämligen den om eleven verkligen lär sig mer av allt detta? Jag är tveksam. Dessutom riskerar den direkta och indirekta påtryckningen på läraren från olika håll (elev, vårdnadshavare, elevhälsa, rektor, huvudman) att leda till betygsinflation.

Vid sidan av den faktiska stressen eleven utsätts för, som påverkar självförtroende och självkänsla och därmed elevens hälsa och framtida liv, finns finns det dessutom flera andra uppenbara risker med ett ständigt mätande och kontrollerande av elevens kunskaper. Några är:

  • Kunskap fragmenteras och förenklas.
  • Vi letar efter kortsiktiga och enkla lösningar på komplexa frågor.
  • Vi blandar ihop betyg och resultat med faktisk kunskap.

Men hur ska vi ha det istället då?

De olika ämnenas syfte, centrala innehåll och kunskapskrav (de som betygssätt) kan i det stora hela finnas kvar. Ta bort värdeorden – de är ändå ingen garant för att bedömningen är objektiv. Nationella proven kan finnas kvar och fungera som en måttstock för vad som anses vara en medelmåttig prestation. Med autentiska elevexempel kan det dessutom finnas ungefärliga nivåer för 1, 2 och 4, 5. Baserat på hur skolan och klassen presterar på nationella prov, autentiska elevexempel i tillhörande bedömningsmaterial, lärarens erfarenhet och i regelbundna bedömningssamtal lärare emellan sätter läraren betyg. Enskilda avvikelser mellan provresultat och betyg tillåtes (som det är idag). Fyror och femmor ska inte kunna ta slut. Om betygsskalan ska vara 1-5, 1-10 eller några andra intervall kan diskuteras, men det viktiga är att stupstocken tas bort (gränsen för godkänd).

Matriser totalförbjudes. Läraren sätter betyg på en uppfattning och uppskattning av elevens totala förmåga i ämnet. Elevens eventuella skiftande förmågor i ämnet viktas.

Alla elever får behörighet att söka till gymnasiet.

Vilken skola vill vi sätta våra barn i?

Det hade ju varit trevligt om politiker och tjänstemän vågade prata om denna, för väldigt många elever, mycket viktiga och centrala fråga! Är det verkligen rimligt att skolan ska ”godkänna” barn och ungdomar? Är det så himla smart? För den enskilde eleven och samhället i stort? Har vi inte skapat en cynisk sorteringsapparat som avgör om unga vuxna är dugliga och användbara? Är det en sådan skola vi vill sätta våra barn i? Har inte alla elever rätt att växa i skolan – i alla avseenden?

Jag har inga klara svar på hur skolans betygssystem ska se ut, men anser nog att de senaste tio årens kurs med ett enormt fokus på bedömning, leder oss med snart utbrända motorer raka vägen mot en rejäl grundstötning!

Fokus på lärande

Jag börjar läsåret 2018/19 med en liten tanke om vilket perspektiv vi väljer att fokusera på i samtal om och i skolan. Under sommaren har jag träffat många föräldrar med barn i olika skolåldrar. Nästan alla vittnar, sorglig nog, om en oroande tendens. Barnen berättar att lärarna ofta pratar om krav, prov, betyg och hur viktigt det är att prestera! Lika många föräldrar pratar om barn som går till skolan med stukat självförtroende och en klump i magen. Press leder till stress! De ord vi väljer i alla våra samtal om skolan kommer att prägla skolans praktik. Praktiken påverkar barnen.

Hur vore det om politiker, tjänstemän (Skolverket och Skolinspektionen), huvudmän, rektorer, lärare, vårdnadshavare och allmänheten försökte dra ned på antalet ord som signalerar just detta, exempelvis: krav, prov, test, diagnos, prestation, rest, betyg, matris, bedöma, prestera, godkänd, F-varning, underkänd och icke godkänd.

Borde vi inte fokusera fler samtal om och i skolan hur barnen ska lära sig massor och mängder av nya saker?! Då kanske vi skulle prata mer om förväntningar, lärande, kreativitet, skapande, nyfikenhet, mod, respekt, tolerans, solidaritet, gemenskap… och kunskap!

Seriestrippen är min egen. Den får du använda om du anger källan. Länk till bildfil här eller högerklicka på bilden:
Bedömningshets, press, stress, nationella prov, krav, prestation, betyg, godkänd och underkänd. En seriestripp om skolan av Fredrik Sandström

Podden ”Litteratur för unga”

Ofta får eleverna skriva om sina tankar. Ett roligt och bra alternativ om du vill få fram vad eleverna tänker om det lästa är att spela in elevernas samtal. Det händer något när de sitter i par och samtalar utan lärarens närvaro (skrivit om det tidigare). Instruktioner till en avslutande uppgift för Flugornas herre (generella frågor/punkter så det går att använda till alla texter) ser ut ungefär så här:

Du får i uppdrag av podcasten Litteratur för unga* (med lyssnare i åldrarna 13-17 år) att samtala om dina tankar efter läsningen av Flugornas herre! Du samtalar med en klasskamrat om varje del (fyra st), totalt max 10 minuter. Förbered dig genom att skriva upp stödord, rita bilder och/eller tankekartor!

DEL 1: Tänk på att lyssnaren inte har läst boken. Därför bör du/ni inleda samtalet med en kort sammanfattning om bokens handling. Använd stödet “karaktärer och nyckelscener”.

DEL 2: Notera vad du tycker om och vad du inte tycker om (handling, scener, karaktärer, miljöer, språk, tematik=se del 3).

DEL 3: Vilka nya tankar har du fått av boken? Eller har du fått någon gammal tanke bekräftad, förstärkt och/eller nyanserad? Välj någon eller några teman och saker ur boken som vi berört tidigare. Samtala om:

  • MILJÖNS BETYDELSE FÖR KÄNSLAN/RÄDSLOR FÖR NATURENS ELEMENT
  • INRE OCH YTTRE RÄDSLOR 
  • FÖRAKT FÖR SVAGHET (NASSE)
  • ONDSKAN I LEKAR SOM BALLAR UR
  • VÅGA SÄGA NEJ – OM CIVILKURAGE
  • ÄLDRE & YNGRE BARN (FRIHET, ANSVAR, FÖREBILDER, FOSTRAN)
  • LEDARSKAP – OM DEMOKRATI/DIKTATUR
  • RÄTTEN ATT TALA (SNÄCKAN)
  • VUXNAS FRÅNVARO – OFFER FÖR OMSTÄNDIGHETER
  • FLUGORNAS HERRE och SKOLGÅRDEN – SAMMA SAK?
  • ROLLER – VI OCH DOM
  • MÄNNISKAN – OND eller GOD

(Använd TEXTMÖTEN om du vill: Stanford, Förakt för svaghet, Tobiasregistret, Välja gäng)

DEL 4: Bokens bästa mening (kopplas på TRE sätt: texten, dig själv och omvärlden).

Eleverna spelar in samtalen i Quicktime, mailar filen till mig och därefter kan jag lyssna på samtalen i lugn och ro. Eleverna får också lyssna på samtalen. Så här kan det låta:

* Fiktiv podcast

Vad händer när vi läser en bok?

Filmen Sök och du skall finna handlar ytterst om synen på vad verkligheten är och kunskapen om den. I filmen försöker Eric Schüldt och Per Johansson utröna var gränsen mellan fantasi och verklighet går. Vad händer när vi läser en bok och plötsligt skiftar värld och verklighet? Hur kan vi skapa egna världar i våra inre och vilken betydelse har den kraften för hur den fysiska världen ser ut och kommer att se ut?

Förslag till kompetensutvecklingsdagarna i juni och/eller augusti. Se filmen tillsammans i kollegiet, med arbetslaget, din närmaste ämneskollega eller varför inte ensam. Fundera på och resonera om frågor som:

  • Vad är verklighet?
  • Vad är kunskap?
  • Artefakternas betydelse. Välj några och fundera på hur livet skulle sett ut utan dem.
  • Är alla artefakter sprungna ur ett behov (problemlösning)? Om nej, varför finns de?
  • Lever vi i en artificiell värld?
  • Är den artificiella världen mer påtaglig idag än för 50 år sedan? Skillnaden mellan 1950 och 1900? Före industrialiseringen?
  • Berätta om en inre verklighet.
  • Är en fantasiängel eller din uppfattning om skogen i Sagan om ringen lika verklig som en livs levande bofink?
  • Hur viktig är fantasin för dig privat?
  • Hur stimulerar du fantasin?
  • Hur viktig är fantasin för ditt ämne du undervisar i? För att eleverna ska utveckla tankar, idéer, språk och kunskap?
  • Hur märks det i din undervisning? Val av innehåll? Syfte? Metoder?
  • Hur påverkas du (i ditt ämne och undervisning) att kunskapen ska mätas? Hur ofta är det rimligt att mäta kunskap?
  • Hur tror du att mätningen påverkar eleverna? Socialt och kognitivt?
  • ”Vi lever i en faktisk fantasivärld”. Håller du med?
  • och hundratals andra frågor filmen väcker…..

Sök och du skall finna ser du på SVT Play till och med 4/10 2017. Skynda och se!

(Underförstått handlar filmen om den tilltro politiker, tjänstemän i höga positioner, medier, lärare och allmänhet tillmäter just det mätbara i skolans värld. Skrivit om bedömningshysterin tidigare: Ensidigt fokus på bedömning, Elever som växer i skolan, Ur elevens perspektiv, En mötesplats för barn där det händer något spännande och senast om nationella prov i Undervisning, bedömning och lärande).

Undervisning, bedömning och lärande

Ett inlägg i kölvattnet av den hysteri läckta nationella prov skapade, om de höjda rösterna för en starkare koppling mellan provresultat och betyg, samt planerna på digitala prov (Ekström tror på prov som rättesnöre).

Kunskap är komplext och består av många olika delar. En del av kunskapen är enkel att greppa som tvåans gångertabell, huvudstäder i Europa och skenbart enkel som ett visst antal rätt på de nationella provens läsförståelsetest. Andra delar av kunskapen är stundtals flyktig och ett virrvarr av fakta, förståelse, färdigheter, men också erfarenheter, tankar, perspektiv, nyfikenhet, mod och förmåga att omsätta kunskaperna i nya och hittills okända sammanhang.

Att den politiska debatten idag handlar så mycket om att mäta, bedöma, värdera och kontrollera gör något med eleven, läraren, skolan och samhällets förväntningar på alla parter. Men att prata om bedömning, före undervisning och lärande, är inte det att börja i fel ände? Eleven går väl ändå inte i skolan primärt för att bli bedömd? Eller? Borde vi inte prata mer om likvärdig undervisning istället för likvärdig bedömning?

Lärarens främsta uppgift är att planera, genomföra och utvärdera undervisning. Undervisning är ”målstyrda processer som under lärares ledning syftar till inhämtande av kunskaper och värden” (SOU 2002:121). Eleven ska alltså lära sig kunskaper och värden. Är det inte där den skolpolitiska debatten borde lägga allt sitt krut? Hur vi skapar de bästa förutsättningarna för eleven, läraren och skolan? Hur vi gör så att eleven lär sig det där härliga virrvarret av kunskaper?

Att tillmäta nationella prov stor betydelse är bekymmersamt ur många aspekter:

Lässpecialister menar generellt att bedömning av läsförståelse bör tillhandahålla hur väl elever läser korrekt och flytande, relaterar text till bakgrundskunskaper, återger budskapet i en text, använder inferenser för att bygga sammanhang och tolkar en text, konstruerar kritiska och kreativa tolkningar, avgör om denne förstår en text eller inte (självövervakning), väljer och använder strategier när de inte förstår. För att kunna samla information om alla dessa förmågor krävs flera olika bedömningar; till exempel portfolio, dynamisk bedömning och ”tänka-högt-procedurer”(textsamtal). Ett viktigt syfte med bedömningen är att planera instruktioner och undervisning som hjälper elever att lära och läsa bättre! Om man ser läsförståelse som en mycket komplex förmåga, så blir det omöjligt att fånga en elevs läsförståelse utifrån ett test och reducera förståelsen till ett resultat i form av poäng. Viktigt att tänka på är också att förståelsen även är påverkad av en individs specifika sakkunskaper, vilket dessa test inte tar hänsyn till. (Kamhi & Catts, 2014)

Vad gäller andra ämnen prövas enbart en mindre del av ett ämnesområde. För att nå högre validitet krävs många fler uppgifter. Ett sådant prov skulle ta upp till 30 timmar att genomföra. Det är knappast rimligt att genomföra för eleverna. (C. Lundahl 2014)

Provet ”observerar” eleven vid ett enstaka tillfälle där svaren som en produkt av elevens samlade förmåga. Man tar ingen hänsyn till situation eller sammanhang. En produktinriktad bedömning som i vissa fall kan stämma, men för andra elever bli ett mycket bräckligt underlag. Tidigare sakkunskaper och erfarenheter om ett ämne hos den enskilde eleven kommer att få stort genomslag och spela en avgörande roll. (C. Liberg 2006)

En negativ bieffekt av de nationella provens betydelse är den så kallade Washback-effekten. Verksamheten riskerar att fokusera på de enstaka aspekter som bedöms i proven. Skolan lär eleverna för provet. Precis som treämnesskolan blev en realitet under 90-talet då ett ensidigt fokus lades på ”huvudämnena” matematik, svenska och engelska. (C. Liberg 2006)

Många elever upplever press och stress när de gör proven. Dessutom kan alla ha en dålig dag. Lite sömn, bråkigt hemma, problem med en kompis eller en partner kan få stor påverkan på provresultaten. Ett prov som genomförs en gång. Vid just det tillfället eleven har en riktigt dålig dag.

Likvärdigheten då?

Ja, det är problematiskt att lärare bedömer olika. Men det är ett ännu större problem att elever lär sig olika mycket med olika lärare. Det kan skilja mer inom skolor än mellan skolor. För en genomsnittslärare kan det ta eleverna ett år att lära sig ett stoff, för de mest effektiva lärarna ett halvt år och för de minst effektiva två år (D. William). Tänk om vi la lika mycket tid, energi och pengar på att utveckla lärares kompetens om undervisning och lärande som vi lägger på hur elevens prestationer ska bedömas? Ur ett elev-, lärar- skol- och samhällsperspektiv är det en oerhört mycket bättre investering.

Proven riskerar att skapa en norm vad bedömning är. (C. Lundahl 2014)

Bedömning är en del av läraryrket och kan ha många olika syften (jag har tidigare skrivit om det här). Bedömning fungerar som en bro mellan UNDERVISNING och LÄRANDE. Med bedömningens hjälp kan jag avgöra hur väl min undervisning fungerar. Om jag bara bedömer eleverna kunskaper utan att förhålla det till undervisningen lär jag mig inget och får heller inga nya svar på frågorna vad, varför och hur. Om syftet med lärarens bedömning i huvudsak blir att värdera elevens kunskaper riskerar det att placera undervisningen i ett undangömt hörn av klassrummet. Att betrakta bedömning och värdering som ett isolerat fenomen är knappast något att eftersträva:

Jag är ruskigt vass på att bedöma och värdera elevens kunskaper. Om jag är en bra lärare? Om eleverna lär sig något på mina lektioner? Ja, det tror jag… väl… Eller det har jag faktiskt ingen aning om.

Att göra kopplingen starkare mellan nationella prov och betyg i tron att bedömningen då ska bli mer likvärdig, utan att ta hänsyn till lärarens undervisning och vilka förutsättningar för lärande den har gett eleverna blir ur ett elevperspektiv allt annat än likvärdigt. Det är ungefär som att låta eleverna orientera med olika kartor, utan att ha talat om för eleverna var de är från början, vart de går i mål, där vissa elever har blivit lotsade till de första kontrollerna och andra lämnade helt åt sitt eget öde, för att till sist betygsätta alla eleverna i en enda tävling.

Att göra proven digitala skapar ännu fler problem (som får bli ett annat inlägg). Tillsammans med en starkare koppling mellan provresultat och betyg riskerar detta att urholka den autonomi som ännu återstår av läraryrket. Den dagen en maskin talar om för mig vilka betyg mina elever ska få tackar iallafall jag för mig.

Kamhi & Catts (2014), Language and Reading Disabilities
Liberg, C. (2006), Hur barn lär sig läsa och skriva
Lundahl, C. (2014), Bedömning för lärande
William, D (2013), Att följa lärande

Ur elevens perspektiv

Ett litet inlägg i den offentliga debatten om en skola som blir allt svårare att känna igen sig i.

I skoldebatten hörs politiker, debattörer, huvudmän och ibland skolledare. Sällan lärare och nästan aldrig elever. Ord som PISA-ras, måluppfyllelse, kunskap, bedömning, prov, betyg, disciplin och krav omgärdar det offentliga samtalet om skolan… som förs av många aktörer, utom de som är direkt berörda. Lärarna och eleverna alltså. I samtalen är ordvalen viktiga. Orden skapar en bild om vad som är viktigt. Det viktiga påverkar praktiken. Alltså finns det en risk att det offentliga samtalet om skolan påverkar vår undervisningspraktik i negativ riktning för eleven, vare sig vi vill det eller inte (jag har tidigare skrivit om hur pedagogiska trender påverkar våra elever i Ensidigt fokus på bedömning). Att bedöma och värdera elevens kunskaper i alltför stor utsträckning leder till att alltför många elever kroknar och tappar lusten att lära. Det är en viss skillnad på krav och förväntningar... eller hur?

Jag kommer precis från ett besök med en nia som jag längre inte undervisar. Mötet med ungdomarna har gett mig energi som sprutar ut ur öronen. Elever har ju oftast den effekten på oss lärare. Jag har svårt att tänka mig andra yrken som både kan ge och ta så mycket energi… samtidigt. I samma stund som energin flödar blir jag eftertänksam och funderar på vilken betydelse vi lärare kan ha för en ung människas liv. Vi kan bokstavligen vara den som helt förändrar möjligheterna för en elev. Skapar eller begränsar. Lyfter eller sänker.

Jag satte mig ned och samtalade med en elev som hade det kämpigt på olika sätt i sjuan. Dåligt självförtroende, låg motivation och sammanbiten…
ingen-trodde-pa%cc%8a-mig-jag-gjorde-inget-fo%cc%88r-det-var-a%cc%88nda%cc%8a-ingen-ide

Idag har samma elev bra självförtroende, hög motivation och glimten i ögat. Ett och ett halvt år senare. Hur gick det egentligen till? Att bygga upp ett raserat förtroende för skolan igen tar tid. Att bygga upp en elev med stukat självförtroende handlar mycket om att investera, investera och investera lite till. Steg för steg lägger eleven bitarna kunskap, självförtroende och självbild i ett pussel där många olika faktorer samverkar i en positiv spiral. Eleven förklarar:

Jag mötte lärare som trodde att jag kunde klara av saker. Som såg mig. De förklarade för mig så att jag förstod. Jag lyckades lära mig en sak. Sen en till och en till.

Att ge sig själv tid och verkligen prata med eleverna kan förändra situationen inte bara för den enskilde just här och nu. Samtalen kan också ge mig som lärare insikter som jag kan använda i möten med andra elever och även hur jag planerar min undervisning. Det jag tar med mig efter mötet med eleven idag är:

  • Hur jäkla viktigt det är att aldrig ge upp hoppet. Du kan, om du vill.
  • Att inte lämna eleven ensam i sin strävan att lära sig, bygga upp sitt självförtroende och sin identitet.
  • Att stärka eleven genom att fokusera på process istället för resultat. Gör ditt bästa, det räcker.
  • Uppmärksamma vad eleven kan.
  • Att skapa goda förutsättningar för lärande med stöd, struktur och meningsfulla sammanhang.
  • Att använda elevernas tankar i undervisningen.
  • Hur viktigt det är att få lyckas.

Samtal som dessa är läraryrkes absoluta höjdpunkt. Att se en elev växa, känna glädje och stolhet över sin utveckling. Med en framtidstro! Vi har makten i våra händer att forma unga människor och skapa framtidstro… eller inte! Det sker i det personliga mötet och i mötet med vår undervisning. Det är eleverna som är och blir till i vår undervisning. Därför borde alla samtal om skolan ha perspektivet hur eleverna påverkas. Hur skapar vi en skola där både lärare och elever tycker att lärande i alla dess former är skolans viktigaste uppdrag och där eleverna får framtidstro? Elever ska växa i skolan, både socialt och kunskapsmässigt, med bibehållen integritet och självkänsla. Vi kanske ska börja med att lyssna på vad eleverna säger om hur det kan gå till…

En mötesplats för barn där det händer något spännande

Jag såg Katinka Leo och Linda Linder i nyhetsmorgon berätta både varmt och professionellt om förskolan som ”En mötesplats för barn” och ”där det händer något spännande” (se inslaget här). Så härligt att se människor som kan uppdraget, brinner för det, och tror på sin egen verksamhet. Deras tankar om barn och barns lärande är också spännande att ta del av. Vilken betydelse det har för barn och vårdnadshavare som för första gången ska ingå i en gemenskap. Lärare som utgår ifrån barnens tankar och nyfikenhet i lärandet.

Vi i skolan har mycket att lära av förskolans förhållningssätt till barn, gruppen, lärande och vår egen verksamhet. Hur ofta hör vi lärare, rektorer och skolpolitiker prata om skolan som en mötesplats för barn där det händer något spännande i förhållande till larmrapporter om bråkiga barn och kunskapsras?

Ord spelar roll. Vilka ord jag använder och hur jag använder dem kommer att påverka mottagaren åt endera hållet. Eleven gör en tolkning av vad jag säger, skapar sig en bild av vilken plats hen har kommit till, i vilket sammanhang hen ska ingå i och vad som förväntas. Vårdnadshavare målar upp en bild av vad skolan är för plats utifrån de ord som skvalpar runt i media och vilka ord de möts av på årets första föräldramöte.

Fundera på vilka ord dina elever möts av varje morgon och dag. Vilken är deras bild av skolan? Egentligen? Vilka ord får dina vårdnadshavare höra på föräldramötet och vid utvecklingssamtalet? Vilken är deras bild? Överensstämmer lärarens, elevens och vårdnadshavarens bild av vad skolan ska ge? Vilken bild av skolan skapar dina ord?
PISA-ras krav betyg prestera närvaro jobba skolplikt nationella prov bedömning kvarsittning läxor (2)