Ensidigt fokus på bedömning

En snurrig lärares snurriga tankar om vad som snurrar runt i debatten om skolan

Är det bara jag som blir snurrig av alla begrepp som sällan konkretiseras, förtydligas och problematiseras, till exempel bedömning, förmågor och synliggöra lärandet? Vad betyder de ens? För dig? För mig? För rektorer och huvudmän?

Efter ett samtal med en kompis som också är lärare snurrar tankarna ännu fortare. Han vittnar om elever som efter varje lektion frågar: Hur har du bedömt mig idag? Vad ska jag göra för att få ett A? Riktigt så ser det inte ut på min skola, men visst får jag frågan ibland. Det vore väl roligare att få frågor som: Du Fredrik, idag har jag lärt mig att skriva en argumenterande text. Såg du det? eller Hur ska jag göra för att få till mina argument på ett ännu bättre sätt?

Nyligen snurrade en artikel om betyg runt i sociala medier, skriven av Per Måhl. Christian Lundahl dyker upp både här och där, till exempel på Skolverkets bedömningsportal, och pratar om bedömning, bedömning, bedömning och så lite bedömning till. Betyg. Krav. Kunskapskrav. Synliggöra kunskapskraven för att öka elevernas lärande. Eller förståelsen för vad de egentligen ska lära sig. Eleverna ska lära sig om vad de ska lära sig.

Tanken bakom alla idéer är en sak. Men praktiken ser ut på ett annat sätt, hur orden uppfattas av lärare och hur tolkningarna sedan omsätts i klassrummet, som stundtals är ganska långt ifrån de tankar Dylan William har. Att prata om bedömning utan att i samma stund inkludera undervisning riskerar att urholka själva essensen av vad skolan är och borde vara.

Bedömning, undervisning och lärande

Jag trodde att min huvuduppgift som lärare var att leda eleverna in på kunskapens stundtals vingliga och förhoppningsvis hisnande väg in i ämnet för att till exempel utveckla deras förmåga att göra analyser med ett kunskapsdjup i form av fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet eller för att föra metakognitiva resonemang med kopplingar till tidigare erfarenheter, antingen självupplevda eller genom någon annan form av kunskapsinhämtning. Om eleverna inte tillgodogör sig undervisningen och verkligen lär sig ämnet på djupet blir det bara ett skrapande på ytan. En mycket klok elev sa till en kollega och mig för en tid sedan: Nu har jag resonerat så långt ifrån ämnet jag kan. Det är väl så ni vill ha det?! När till och med eleverna genomskådar systemet, borde inte någon ställa sig upp och fråga vad vi håller på med.

Bedömning – i betydelsen att jag som lärare undersöker hur min undervisning fungerar i syfte att göra den bättre och mer effektiv,  tillsammans med min undervisning – de aktiviteter jag som lärare planerar och genomför i mitt klassrum, skapar förutsättningar för lärande. Jag kan inte göra en bedömning om det saknas undervisning och jag kan heller inte se vilken effekt undervisningen har om jag inte gör en bedömning. På så sätt är bedömning och undervisning sammankopplade. Men om läraren i sin planering lägger upp undervisningen utifrån vad som läraren ska basera sin betygsättning på, snarare än vad eleverna ska lära sig (undervisningens totala innehåll) finns det stora risker att kunskaperna blir ytliga och avgränsningarna snäva.

Fenomenet är inget nytt. När lärare utgår ifrån enstaka delar, vad som ska bedömas eller komma på provet, kommer detta att påverka undervisningens fokus. På 90-talet blev begreppet ”treämnesskola” aktuellt eftersom alltför ensidigt fokus lades på de tre obligatoriska ämnena matematik, svenska och engelska. I läs- och skrivsammanhang har fokus legat på att eleverna ska ”knäcka koden” och bli fonologiskt medvetna (Caroline Liberg, Hur barn lär sig läsa och skriva, sid 165). Resultatet blir att undervisningen kommer att bli begränsad då syfte och mål (det som ska bedömas) blir samma sak. Man riskerar att missa att satsa på många andra förmågor som är viktiga för elevens totala lärande. Eller viktiga för eleven som blivande samhällsmedborgare som att förstå och förhålla sig till demokratiska rättigheter och skyldigheter. En människa rustad för att delta och med möjlighet att påverka både för sin egen skull och andras bästa för ögonen.

Ju oftare offentliga skolpersoner tar orden bedömning för lärande i sin mun desto snabbare och starkare växer de till en sanning och metoden med stor M. Lärare hörs sällan i den offentliga debatten och alldeles för sällan talas det om undervisning i samband med BFL. Dessutom riskerar alla “sanningar” att reducera yrkesutövningen till en mekaniserad undervisning där modeller och metoder står i fokus, istället för människan. Alla som är lärare vet att det inte är så enkelt – det finns ingen pedagogisk mirakelmetod som löser skolans problem eller som hittar svaret på lärandets gåta.

Problemen är på så olika plan och inom vitt skilda områden: politiska, ekonomiska, sociala, nationellt och lokalt. I en del klassrum uppstår problem på grund av läraren. Skolverkets anvisningar landar i knät hos huvudmän som tolkar och skapar egna uppfattningar om vad som läraren ska ägna sin tid åt för att höja kompetensen, till exempel skapa pedagogiska planeringar med LGR11-tyngda dokument och färgläggande av matriser i 15 ämnen. Innan lärare börjar ägna tid och kraft åt att fundera på hur eleverna ska förstå lärarens bok LGR 11, finns det så oerhört mycket annat som läraren kan göra för att höja kvaliteten i den egna undervisningen.

Bedömning och återkoppling kan förstås i rätt mängd och presenterad på ett väl avvägt sätt leda elevens lärande framåt. Men i alltför stor omfattning, menar jag (utan vetenskapligt stöd, bara mina snart 20 år i yrket) att det riskerar att få precis motsatt effekt. Bara glädjen att få skapa något, till exempel texter, samtal, bilder, smörknivar, höjdhopp, a beautiful sentence in deutch eller en kaka och känna förnöjsamhet inför sin prestation…. Den här kakan blev ju riktigt god… utan att någon kommenterar:kakanVart tog ”Good enough” vägen? Vi stressar sönder eleverna med ett ständigt återkopplande, betygsmatriser och kopplingar till kunskapskraven. Det finns en uppenbar risk att vi fråntar elevernas ork, mod och lust att lära. Det är inte bara eleverna som blir stressade och vilsna. Yrket är så komplext och tar en hel livstid att någorlunda bemästra. Dylan William har sagt ”Det viktiga är att en lärare kan vara en bättre lärare nästa månad än den här”. Om politiker, myndigheter och huvudmän fortsätter att förenkla, reducera och till sist överta makten över hur läraren väljer att lägga upp sin undervisning tror jag att skolorna kommer att få ännu fler och mer vilsna lärare, stukade med dåligt självförtroende. Lärares yrkesstolthet – att själv bemästra och utveckla professionen – håller på att gå om intet. Så kan vi väl inte ha det?

Läs gärna Tänk om den nya kunskapsskolan inte är en kunskapsskola, Ingrid CarlgrenHjälp vi dränker eleverna med återkoppling, Niklas Mörk och Har förmågorna reducerats till en fråga om bedömning, Ola Helenius.

Vad vill vi med skolan?

Elever ska växa i skolan, både socialt och kunskapsmässigt, med bibehållen integritet och självkänsla. Eleverna ska bli samhällsmedborgare som fungerar, tillför och berikar världen på sitt alldeles unika sätt. Det är min uppgift som lärare. Punkt. Ibland ser man inte skogen för alla träd. Det är jäkligt lätt att gå vilse. Har du koll på din lärarkompass?

Advertisements

2 comments

  1. Helene Carlsson

    Jag uppskattar ditt snurrande kring bedömning. 1995 handlade en av mina kurser sim jag deltog i på universitetet i Florens om bedömning. Väl hemma i Sverige skrev jag en B-uppsats om bedömning och utvärdering.
    Jag läser gärna C Lundahl som jag även har lyssnat på 2012. Eller tittar på youtube-klipp med D William eller tar del av ditt blogginlägg.
    Till syvende och sist är det rektorn som avgör hur läraren har tolkat t ex kunskapskrav och hur detta är inkluderat i undervisningen. Rätt eller fel? Rektorn bedömer läraren.
    Du nämner fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet som redan togs upp i Skola för bildning; propositionen som föregick Lpo 94. De orden nämns även i kapitel 1 i Lgr 11.
    När det gäller LPP så finns det ingen lag som kräver att läraren ska ha pedagogiska planeringar.
    Dina 20 år i yrket (och mina) kan man tala om som beprövad erfarenhet.
    Jag har också erfarenhet av att min goda vilja att förmedla läroplanens kunskapskrav till eleverna får motsatt effekt och eleven vänder sig mot mig och undervisningen i stället för ett EUREKA!
    Efter mina 20 år i yrket som behörig lärare lugnar jag ned mig och tycker good enough i kombination med intresse får styra mina vägval.
    Du skriver om vilsna lärare. Betänk att Ulrika Leimar begick självmord på grund av att hon i motvind trodde på sin metod Läsning på talets grund, LTG.
    Du hänvisar till en Helenius. Den ska jag titta närmare på. En annan Helenius, R Helenius har jag som referens i en uppsats jag håller på och skriver, men som jag hittills inte får godkänt på för att komma vidare till opponering. Trots att jag gör självbedömningen att den här uppsatsen är bättre än den jag skrev på samma nivå 2012. Lärarna på Stockholms universitet håller ihop. Uppsatsen handlar om lärandemiljön och juridik.
    För tillfället säger min lärarkompass nordvästra Storstockholm med Mälargräns.
    Vänliga hälsningar
    Helene Carlsson

    • fredrikarboga

      Kul att läsa om din resa. Gillar särskilt ”lugnar ner mig och good enough”. Det är en av yrkets utmaningar, att värdera och vårda det man har…. utan att stagnera i utvecklingen. Svårt att hitta balansen mellan nyfikenhet och eftertänksamhet…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s